Bedårande skiva av Nordenstam
Stina Nordenstam har alltid hållit sig långt borta från strålkastare och tv-soffor. Istället får hennes musik tala. Nya albumet This Is… [Independiente/Sony] känns välformulerat och fokuserat. Plattan är endast 32 minuter lång, men det är allt som behövs. This Is… är en fullkomligt bedårande skiva.
Stina Nordenstams fogliga röst och ljuvliga små melodier kontrasteras mot en mer experimenterande bakgrund. Mestadels rör hon sig i ett ljudlandskap av lågmäldhet och melankoli.
I “Stations“ kungör hon: “They all see you off at some point“ och i “So Lee“ blir hon dumpad. “Lory Glory“ känns ovanligt livad för att vara Stina Nordenstam, vilket är kul.
Alla låtarna gör utan tvekan skäl för sina minuter på skivan. Trevande pianoackord banar väg för “Clothe Yourself For The Wind“ och i “Keen Yellow Planet“ kommer Brett Anderson från Suede på besök och hjälper till att lämna en Bowie-doftande skapelse. Allra bäst tycker jag om det anspråkslösa och förtrollande vackra finalspåret “Sharon & Hope“.

frida rosenström

Tröttsam lo fi
av Blur-gitarrist
Medan Damon Albarn sökt sig till Gorillaz för att experimentera musikaliskt släpper Graham Coxon sin tredje soloskiva. Crow Sit On Blood Tree [Transcopic/ emi] spelade han in under två veckor. Det hörs. Coxon försöker vara lo fi och exempelvis “Parklife“ känns oändligt långt borta.
Blur-gitarristen producerar, har utsmyckat skivkonvolutet med egna teckningar, sjunger och spelar alla instrument själv i någonting som uteslutande verkar vara ett enmansprojekt för personlig utveckling.
Produktionen är minst sagt knapphändig och Coxon påtalar gärna i intervjuer att han inte kan sjunga. Texter som “Love Is Such An Empty Word And Life Is Hollow And Absurd“ i “Empty World“ känns dessutom tämligen tröttsamma.
Ibland gnistrar det dock till, men ljusglimtarna på detta album är för få.

frida rosenström

Starka känslor
för 2000-talet
1997 tågade Weeping Willows in i svenskt musikliv med den hyllade debuten Broken Promised Land. Med Into The Light [Grand Recordings/ Virgin] överger de brylkrämer och blåssektioner och försöker istället snida pop för 2000-talet. Det lyckas de alldeles utmärkt med. Fortfarande berör Weeping Willows de stora ämnena. Det handlar om att älska och bli älskad. Magnus Carlson har aldrig varit någon nyansernas man och spelar även här ut sitt känsloregister. Det gillar jag. Hans jakt efter den sanna kärleken och dramatiken och äktheten i detta placerar Weeping Willows i samma fålla som till exempel Håkan Hellström. Weeping Willows lyckas dock skapa sitt eget sound. Into The Light ger tydligt eko åt Carlsons stora favoriter The Smiths och Depeche Mode, samtidigt som bandet lyckas förnya sitt eget sound och Magnus Carlsons honungslena röst för upp musiken ännu en nivå. Singeln “Touch Me“ har spelats flitigt i radio. Underbara “Somewhere“ sätter sig som en varm klump i närheten av maggropen då Carlson tröstar sig själv
med raderna “Somewhere There Is Love For Me / Somewhere There’s A Heart That Beats For Me“.

frida rosenström

Akustisk gitarr
och psykedelika
På I Might Be Wrong - Live Recordings [Parlophone/emi] har Radiohead gallrat ut sju låtar i live-version från experimenten Kid A och Amnesiac. Skivan har spelats in i Berlin, Oslo, Vaison La Romaine och hemstaden Oxford. Radiohead har en styrka i att sätta ny prägel på sitt material live. “Like Spinning Plates“ har skalats av till en suggestiv och alldeles bedårande historia. “The National Anthem“ går från förvirrande radiomottagning till psykedelisk elektronik och “Idioteque“ kryddas av behagligt klinkande. Med på skivan finns även tidigare outgivna “True Love Waits“. Här möts Thom Yorkes särpräglade röst och en akustisk gitarr i en av skivans absoluta höjdpunkter.

frida rosenström

Iggy & Jimi-mix
i modern tappning
Söker man en hård, het och tuff rockplatta är definitivt Danko Jones platta I’m alive and on fire [Bad Taste Records] den rätta medicinen. Den kanadensiska gruppen med samma namn som frontfiguren, Danko Jones slog igenom på Torontos undergroundscen för ett par år sedan och ganska snart stod de stora skivbolagen i kö för en namnteckning. Men någon namnteckning ville bandet inte skriva och allt sedan dess har de släppt skivor via mindre bolag och distributörer. Denna skiva innehåller 13 spår och det är en fräck rockmusik som lyssnaren bjuds på. Musiken kan beskrivas som en blandning av Jimi Hendrix och Iggy Pop i modern tappning och det är snudd på att Danko Jones kommer upp i samma kvalitet som dessa berömda herrar. Det var länge sedan rockmusiken fick ett sådant intressant tillskott som Danko Jones!

andreas k johansson

Tam comeback
av Lisa Nilsson
Efter den Grammisbelönade plattan Viva kommer nu Lisa Nilssons uppföljare Små rum [Sony]. Den nya plattan visar en förändrad Lisa Nilsson som gått från populärmusik till lugna och stundtals intressanta visor. Lisa Nilsson har skrivit texterna själva och musiken har hon gjort tillsammans med sin make Henrik Janson, vilket ytterligare ökar mysfaktorn kring denna skiva. Det är en väldigt lättsam skiva att lyssna på, men samtidigt blir den i längden tam. Lisa Nilssons gamla r’n’b är som bortblåst och istället försöker hon slå sig in på den överfyllda visscenen. Problemet med denna skiva är att den inte bidrar något till genren. Därmed tenderar skivan endast att bli ett försök av Lisa Nilsson att återigen göra publiken påmind om hennes kapacitet. Det lyckas inte fullt ut.

andreas k johansson

Asiatisk trip hop
för dansgolvet
Funkadelica – Dancing to a different drum [Edel] är en samlingsplatta med asiatiskt influerad trip hop & drum’n’bass presenterad av erkända artister från den asiatiska undergroundscenen. Genren slog igenom för drygt fyra år sedan då diskjockeyn Talvin Singh tillsammans med andra artister gav ut den i mitt tycke bästa plattan inom genren, Anokha - Soundz of the Asian Underground. Musiken kan beskrivas som avslappnad dansmusik med asiatiska inslag som passar lika bra på dansgolvet som i hemmet. Skivan är välproducerad och tempot växlar snabbt mellan de 13 olika spåren. Den annorlunda musiken med de asiatiska instrumenten skapar en intressant mystik kring låtarna. Vad som dock ligger skivan något i fatet är de låtar som inte skapar denna mystik. De tenderar att bli svårlyssnade och istället enerverande för lyssnaren. På det hela taget är Funkadelica en intressant samling som påvisar denna genres möjligheter och utvecklar den traditionella dansscenen.

andreas k johansson