Det rör på sig, sa de som ville organisera om kåren med hjälp av dynamit. Men inte tillräckligt snabbt, klagade kärnfysikern som ville se mer vrakdelar i luften på betydligt kortare tid.

Ja, hur ska det gå?

Tidigare i höst tillträdde en kårstyrelse med kårpartiet humanisterna i spetsen. "Enade vi stå ­ söndrade vi falla", var devisen. Det var ett slagord som de andra styrelsepartierna ­ socialdemokraterna, nydalapartiet, spiff och kårcentern ­ kunde skriva under på.

Då, för ett halvår sedan, rådde ännu ett skenbart lugn. Enigheten var, som det heter, total.

Men under hösten har det hänt saker som fått stubinen till krutdurken att brinna allt snabbare ­ i första hand har medicinarkåren Corpus ansökan om att bilda egen kår eldat på händelseutvecklingen.

Hur rädda den studentkår som nu tycktes gå mot splittring? frågade sig humanisterna, kårstyrelsens största parti. Svaret, som kom veckorna innan jul, blev en aning överraskande: Att hålla ihop "den enade kåren" genom att spräcka kårstyrelsen och gå ihop med oppositionen! Och bilda fakultetskårer! Nu! Så snabbt som möjligt!

Sedan har farten bara ökat medan avgasknallarna avlöst varandra. Under två extrainsatta kårfullmäktigesammanträden har man, i expressfart och via diverse formella fel och stadgebrott, försökt klubba igenom ett nytt sätt att organsiera kåren. Misstroendevotum har riktats hit och dit. Forna kårstyrelsekollegor har hämnats humanisternas "sidbyte" genom att berätta om kårordföranden Nina Björbys egenmäktiga tillgripande av en ölback en glad natt i december. Nu har hon tvingats avgå.

I organisationsfrågan har det ena hugskottet efterträtt det andra ­ mest eller minst minnesvärt är kanske snilleblixten att inställa vårens kårval.

Det har varit så bråttom med galenskaperna att den konspiratoriskt lagde skulle kunna tro att vissa partier arbetat medvetet för att kåren ska framstå som ett renodlat dårhus. Det skulle ju faktiskt kunna gagna dem som till varje pris vill bilda en egen kår. Argumentet att man vill slå sig ut ur kåren för att skapa en mer vettigt fungerande organisation har ju fått förnyad kraft under den senaste månaden.

Men viktigare än lösa spekulationer är givetvis sakfrågan. Alltså: vilken organisation tar på bästa sätt hand om studenternas intresse? En kår i nuvarande form? Fakultetskårer med en samordnande "överkår". Eller flera olika fristående kårer?

Det minsta man borde kunna begära av sina valda representanter är att de under sansade former, reglerade av kårens stadgar och en konstruktiv samtalston, sätter sig ner och diskuterar igenom vilken lösning som på bästa sätt gynnar Umeås studenter.

Korten på bordet och saklig debatt.

Sedan får studenterna säga sitt i kårvalet.

Svårare behöver det inte vara. Och resultatet blir nog bättre än av att omorganisera med hjälp av dynamit.

Även om det tar lite längre tid.