Det talas ofta om att man skall bejaka "barnet inom sig". Men "pensionären inom sig" då? Jag har i alla fall en pensionär inom mig.

Det finns vissa knep för att upptäcka om man håller på att bli gammal. För gammal. En kritiskt punkt är när man plötsligt börjar tycka det är en bra idé att köpa en praktisk sorteringslåda i plast med olika fack för att förvara skruvar och muttrar i. Andra varningstecken är att man känner sig sugen på mintpastiller, börjar använda stålkam, hänger upp samlartallrikar på väggen eller får lust att spola ut vaxproppar.

Skruv och mutter hör för övrigt (tillsammans med menlösa porslinsfigurer, PCB och öronvax) till de saker som ackumuleras hos en människa med stigande ålder. Man kan mäta hur gammal någon är genom att räkna hur många olika sorters skruv hon har hemma.

Och det är därför jag säger att det är tur att vi blir gamla och dör undan. Det är tur att vi dör innan vi drunknar i plastsouvenier med texten "Hälsningar från Amsterdam", gamla brev från förlorade flickvänner, tussar av ludd från vår första nalle och från våra barns första nalle och från våra barnbarns första nalle och allt annat som våra allt sentimentalare sinnen vägrar släppa taget om. Det är tur att vi dör undan och lämnar plats åt nya människor som kan börja livet med en tom låda skruv.

Niklas Frykholm