Dagen D
- Pirrig mage och tuffa frågor när doktoranden blir doktor

Det är livet före och livet efter, tycker Agneta Marell Molander. Jan Ahlqvist är glad att han inte är ung och grön - men är ganska nervös ändå. År efter år har de gnetat med sina avhandlingar, nu ska slutprodukten visas upp. Under några intensiva timmar ska de försvara och förklara sitt arbete innan domen faller. Att disputera är avslutningen på flera års forskning. Det är då det ska upp till bevis; om det man jobbat med så länge är något värt. Det är en milstolpe i den akademiska karriären, men också en stor skräck för många doktorander. Disputation innebär väl förberedda och kritiska opponenter, ett stort antal kollegor, studenter och bekanta - samt ett antal professorer som ska bedöma om avhandlingen blir godkänd eller inte.
- Det som gör det så nervöst är att man inte alls vet vad opponenten ska fråga om, säger Agneta Marell Molander.
- Alla väntar på hur man ska svara och man vill ju inte göra bort sig inför kollegor och föräldrar. När vi talas vid första gången är det tre dagar kvar till hennes disputation i företagsekonomi. Avhandlingen handlar om vad som påverkar hushållens beslut att investera i kapitalprodukter, främst varför man köper ny bil. Agneta är strax över 30 och fick barn tre veckor före disputationen.
- Det är nog rätt nyttigt, det sätter saker i rätt proportioner och ger lite perspektiv på avhandlingen. Men ändå är det svårt att fokusera på någonting annat än disputationen, just nu är det livet före och livet efter.

Jan Ahlqvist ska disputera i odontologi, alltså inom tandläkarutbildningen. Hans ämne handlar om käkledens anatomi och angränsning till andra organ, samt hur man avbildar den.
- Det känns pirrigt och nervöst. Så här dagarna innan vet man knappt vad man håller på med, man irrar omkring och försöker läsa referenser och tänka igenom metodfrågor. Men man får tänka att det faktiskt är jag som känner avhandlingen bäst av alla. Jan är dryga 40 år och har jobbat 20 år med undervisning och forskning på tandläkarhögskolan. Det gör att det är lite mindre nervöst än om man varit ung och grön, tror han.

När Agneta kommer in i hörsal e i Humanisthuset för att disputera är stämningen spänd och nervös. "Jag har ont i magen för hennes skull", hör jag en pirrig väninna viska till en annan. De har stora blomsterkvastar med sig. När frågorna börjar är det till en början ansträngt och svaren blir korta. Efter ungefär en halvtimme släpper den värsta spänningen och det blir mer avslappnat. Frågorna rör sig mycket om: varför gjorde du så? Hur resonerade du när du valde att? Och liknande.

Jan håller sin sammanfattning av avhandlingen själv. Han är också spänd i början, men blir mer avslappnad efter ett tag. Det märks att han är van att undervisa. Men opponenten är rejält på hugget.
- Du bygger en del av avhandlingen på arbeten som ligger 20 år tillbaka i tiden. På vilket sätt anser du att de fortfarande är aktuella? Det anser inte jag!
- Om man tänker efter, vad har du egentligen gjort för nytta med din avhandling? Det är rakt på sak, inga omskrivningar. Men Jan finner sig och svarar metodiskt på de flesta frågorna. Fast lite nervös är han allt.

Frågor och svar. Agneta Marell Molander har laddat länge för disputationen. Från början svarar hon kortfattat och ansträngt på frågorna, men så småningom lättar spänningen.

Både Agneta och Jan blir godkända. Spänningen övergår i glädje. Det är leenden, kramar, blommor och lyckönskningar. Både Agneta och Jan har lunch på institutionen efter disputationen. Jan har också en stor fest på kvällen, medan Agneta tycker att lunch räcker fint, med barnet och allt.
- Nu är det jätteskönt och jag går med lätta steg. Livet har återvänt, säger en glad Agneta ett par dagar efter disputationen.
- Folk på institutionen sa att så fort man börjar prata glömmer man bort tiden, men det stämde inte! Det kändes som om det aldrig skulle ta slut. Men det var lättare mot slutet. Egentligen var det mest nervöst dagarna innan. Det var faktiskt inte lika farligt som jag trodde. I mardrömmen får man ju total blackout, men det gick ju bra.

Agneta hade varit på ett antal disputationer innan sin egen, och det tror hon är ett bra sätt att förbereda sig på.
- Men man kan ju aldrig förbereda sig på allt. Det finns ju ett oändligt antal frågor man kan få. Även Jan är nöjd och glad efteråt.
- Det är bra att det är något i slutet på ett forskningsarbete på det här sättet, så att examen inte bara blir ett papper i en pärm. Men det kan ju jag säga som det gick bra för. Innan är man ju väldigt nervös. Men ganska snart kändes det bättre. Det var nog bra att hålla sammanfattningen själv, annars sitter man bara och väntar.
Vad tyckte han om opponenten då?
- Han var bra, de ska ju vara tuffa. Annars blir det tråkigt. Han slog an en bra ton, det blev ju aldrig otrevligt.
- Och på kvällen var det riktigt kul! Det var nästan 80 personer och massor av tal. Vi tvingades bryta klockan två när lokalen stängde, och då var det fortfarande fullt ös. En riktig höjdare!

ingrid harling
foto: vincent arvidsson