Himmel eller rena helvetet - Doktorander i färsk rapport

Mer än var tionde doktorand upplever olust vid tanken på kommande arbetsdag.
Jämfört med professorer, lektorer och adjunkter tycker doktoranderna också att de får mindre uppskattning och feedback för sitt arbete.
Det visar en enkätundersökning som gjorts vid samhällsvetenskapliga fakulteten.

Arbetssituation och framtidsvision, rapporten där enkätresultaten presenteras, inriktar sig i första hand på lärarna som grupp. Ett genomgående tema är att de flesta lärare vill forska mer än de nu gör. Man har svårt att hinna med både undervisning och forskning.
Många upplever också psykisk trötthet och visar tecken på psykisk stress. Somliga ser med viss bävan fram mot studenternas kursutvärderingar.
Trots detta trivs dock majoriteten av lärarna bra. Över 80 procent har positiva känslor inför arbetet och ser med glädje fram emot kommande arbetsdag.

I rapportens kommentarer och diagram avspeglar sig emellertid också skillnader mellan hur de olika tjänstekategorierna professorer, lektorer, adjunkter och doktorander uppfattar sin arbetssituation. Doktoranderna upplever till exempel nedstämdhet, trötthet och oro oftare än sina lärarkollegor. Känslan av samhörighet med universitetet och institutionen är också lägst hos dem.
Doktoranderna upplever dessutom att de har minst möjligheter att påverka. Tillsammans med adjunkterna menar de också att de påverkas mest negativt av konkurrensen om medel och tjänster på institutionen.
- Varje institution bör ta till sig resultatet. Det är viktigt att man för en dialog med doktoranderna, säger Rune Åberg, som är dekanus på samhällsvetenskapliga fakulteten.
Han vill understryka att huvudtendensen i enkäten är positiv, men tycker samtidigt att det är synd att vissa doktorander inte känner någon större samhörighet med sin institution. Han menar att det delvis beror på deras position längst ner i hierarkin.
- Många doktorander sitter ensamma och det kan vara oerhört pressande. Rune Åberg tycker att det är viktigt att doktoranderna integreras i institutionsmiljön. Det kan exempelvis ske genom att de som vill får möjlighet undervisa, delta i forskargrupper eller ingå i nätverk av olika slag.
- Doktoranderna behöver stöd och då isolering förekommer måste den brytas.
Att 15 procent av doktoranderna känner olust vid tanken på nästa arbetsdag tycker dekanen emellertid inte är särskilt anmärkningsvärt.
- Jag gjorde det själv när jag var doktorand. Om olusten beror på att man inte tycker sig komma framåt i avhandlingsarbetet, då är det inget onormalt.
Allvarligare är det, tillfogar han, om de negativa känslorna kommer sig av att man blir illa behandlad på institutionen.

Bertil Janson


*Tillbaka till Vertex artikelarkiv
Senast ändrad 95-12-16