Ibland har han funderat på om den framtida forskarkarriären är
värd de dryga arbetsveckor han får lägga ner på sitt
avhandlingsarbete.
- Men det tror jag alla har tänkt på någon gång.
I övrigt är han mycket nöjd med sin forskarutbildning.
Pär Ingvarsson tycker att hans institution backar upp doktoranderna
mycket bra. Han är också nöjd med handledarna, även
om han under inledningen av forskarstudierna tyckte att det var ganska hård
koll.
- Jag tror att det är bra med många kontrollstationer så
att man vet att man är på rätt väg. Handledarna verkar
måna om att vi ska ha det bra.
Sammanhållningen doktoranderna emellan beskriver han som god. Konkurrens
och revirbevakning förekommer inte i någon större utsträckning.
Det beror, tror han, delvis på att ingen doktorand antas om inte handledaren
kan kan garantera försörjningen de första två åren.
- Det tar bort pengakonkurrensen. Dessutom håller vi på med
så olika saker.
Istället för att tävla och bevaka positioner kan doktoranderna
utnyttja att deras ämnena överlappar varandra. Gamla hjälper
nya och man umgås även på fritiden.
De har även ett doktorandkollegium, där alla forskarstuderande
samlas och diskuterar gemensamma frågor. På enad front kan de
sedan diskutera heta potatisar med handledarna, som också har ett
kollegium.
- Mest handlar det om att vi vill ha mer tid med dem.
En sorts fackförening i miniatyr, alltså. Kanske en idé
att nappa på även för andra institutioner. Men hela lösningen
är det inte.
- Till syvende och sist är det inte mycket doktoranderna kan göra
själva. Ansvaret ligger hos institutionsledningen, säger Pär
Ingvarsson.
Bertil Janson
Foto: Vincent Arvidsson
Tillbaka till
Vertex artikelarkiv