Kulturnotiser


Missriktad välvilja

För mig, som bott ett år i Namibia, känns det en smula underligt att se Rädda Barnens kampanj "ett glas vatten tog hans liv". Den misär som strålar ut från bilderna stämmer helt enkelt inte överens med mina egna erfarenheter.
Visst finns det människor som har det svårt i Namibia, och visst är det bra att pengar samlas in för att hjälpa fattiga och behövande, men alla dessa bilder av hålögda, utmärglade barn med flugor i ögonen, stjälper samtidigt som de hjälper. För de kan lätt ge intrycket att hela Afrika är ett socialfall, ett vårdpaket vars enda hopp står till västvärldens goda hjärta.
I själva verket har Afrika, precis som Sverige, sina universitet och sina högskolor, sina studenter och sina professorer. Och även om många länder är fattiga, så behöver de inte någon förmyndare.
Man kan undra vilken bild omvärlden skulle få av Sverige om de bara fick se de narkomaner och utslagna som har det svårast i vårt långt ifrån perfekta land.


Kalkon i världsrymden

"Kalkonfilm" är ett välkänt uttryck. "Kalkonlitteratur" talar man inte lika ofta om, men om man skulle vilja införa ett sådant begrepp, är Olof Möllers science-fiction-serie från slutet av sjuttiotalet en självskriven kandidat.
Böckerna handlar om ²rymd-överste² Tim Timmer och hans besättning på jaktrymdskeppet X-12. De har rafflande titlar som Seende planet, Stellarernas angrepp och Mazos grymhet. Möllers misshandel av det svenska språket och okunskap om de mest elementära naturvetenskapliga principerna överträffas endast av hans oförmåga att konstruera en sammanhängande historia.
"Här ligger en jättelik jycke nedbäddad. Sanna mina ord. Dom kör fram med ditt namn högst enkelt därför att du råkar vara så enormt poppis", är en minnesvärd replik ur Kometkatastrofen.
"Nervspänningen bland åskådarna i Rymdfederationens kontaktcentral var på kokpunkten", heter det på ett annat ställe.
Och så här låter det när Möller utvecklar sin egen variant av Newtons gravitationsteori:
Biträdande federationschefen bleknade.
- Har kometen dragningskraft? undrade han bestört.
- Sannolikt, åtminstone ett visst mått, svarade proffessor Bierwasser.²


Motorer som medicin

Jag växte upp i Umeås storstadsöken, mitt emot Motorcentralens stora lastbilsparkering. Varje frukost såg jag hur tankbilarna med svaveldioxid mellanlandade där på sin väg upp mot Boliden.
Efter skolan brukade jag leka på den stora asfaltsslätten. Jag betraktade färgspelet i oljeblandade vattenpölar, klättrade på lantmännentradare och kollade in hastighetsmätarna på de senaste Ford-modellerna. Ibland var det Motorcentralen-dagar och då fick man blandsaft och ballonger.
En dag monterade de upp en kraftig strålkastare på toppen av ett högt torn. Hela kvarteret lystes upp av det gula ljuset, och när jag var på hemväg ensam om kvällen, eller bara kände mig allmänt vilse i livet, så fanns alltid strålkastaren där som ett fyrtorn, som kunde leda mig tillbaka på den rätta stigen.
Än idag behöver jag, när jag känner mig håglös och deprimerad, bara sluta ögonen och tänka "Motorcentralen" för att den lugnande lukten av tomgångskörning och avfettningsmedel skall infinna sig.


*Tillbaka till Vertex artiklar
Senast ändrad 96-12-13