Danslärarens återkomst
henning mankell
[ordfront]

Hela svenska folkets författarhjälte Mankell har spottat ut ännu en deckare, fast denna gång utan Wallander. Men det gör inte något, eftersom huvudpersonen Stefan Lindman är minst lika intressant och har samma drag av antihjälte som Wallander. Antihjältar har brister, precis som “vanliga“ människor.
Lindman är 35 år, bor i Borås och arbetar givetvis som polis. Tidigt i handlingen uppsöker han läkare. Knölen i tungan visar sig vara en tumör och han får en tid för strålbehandling. När han bläddrar igenom en tidning i sjukhusets cafeteria ser han att det har skett ett mord i Hälsingland utanför Sveg.
Offret är den gamla poliskollegan Herbert Molin. Lindman tar genast bilen till Sveg. Vid brottsplatsen upptäcker Lindman att gärningsmannen dansat tango med sitt offer. Detta kryddar historien och ger en härlig känsla av morbid absurditet.
Det visar sig också att mordet på Herbert Molin har kopplingar till Nazityskland och ju längre polisarbetet fortgår, desto hårdare snärjs ledtrådarna in i varandra och det visar sig att spåren från Nazityskland inte bara är färska. De är i högsta grad levande och förpestar samhället med en ondska långt mer djuplodande och farlig än fulla skinnskallar ute på stan.
Mankell har en otrolig förmåga att skildra en händelse både med teleskop och mikroskop. Världsperspektivet finns hela tiden med i historien, samtidigt som man får krypa innanför kalsongerna på huvudpersonen.
Boken är skriven på härligt krispig knäckebrödsprosa, man äter snabbt och mycket för att bli mätt. Boken kan faktiskt sträckläsas utan problem.
Helheten känns mycket autentisk och erbjuder vibrerande spänning. Den är ganska förutsägbar, men leds in på många ologiska och helomvändande sidospår, precis som i det vanliga livet och precis som för alla de “vanliga“ som läser Mankell.

daniel gahnertz