Wannadies nya den bästa hittills Hur mycket Umeås popsnören än jobbar på och anstränger sig kommer dom ändå aldrig att komma i närheten av grannbyn Skellefteås stoltheter Wannadies. Skellefteå må vara en tråkig liten håla men god musik kan födas på ställen där man aldrig trodde något gott skulle spira. Gruppens fjärde album, Bagsy Me (BMG), är en väl sammanhållen skapelse bestående av sådär en elva och en halv poplåtar av god kvalitet. Det rör sig förmodligen om deras bästa skiva hittills och det vill inte säga lite. Dessutom innehåller skivan en liten överraskning till den som är lite finurlig och letar lite. Lars Andersson
Slappt och naket och riktigt bra Carpet Peoples debutplatta Volley U Make (Nons) är här. En skiva som andas mod och självförtroende. Produktionen är helt och hållet avskalad till den grad där ingen eller inget kan gömmas bakom förskönande digitala effekter, ljudmattor eller inhyrda doasångerskor. Musiken tuffar sakta fram och sången, som ligger långt fram i ljudbilden känns naken och rå även om den ibland kan kännas en liten gnutta tillgjord. Melodierna är i genomsnitt bra och några av låtarna är riktiga guldkorn. Neil Young och Nick Drake är två namn som poppar upp i huvudet på mig när jag lyssnar på Carpet People, men deras slappa stil gör att jag också, underligt nog, associerar till virrpannan Beck Hansen. Lars Andersson
Fin låtskatt som tyvärr tröttar Umeågruppen Trio Lligo har hållit på ett bra tag och har samlat på sig en del gammalt material som inte har funnits tillgängligt på CD. Detta missförhållande korrigeras med deras nya CD-skiva, Bulldozerballader lika lätt som ingenting i Amerikat (Nons), som samlar material från deras tre första LP-skivor. Text och melodi är av mycket hög klass men skivan lider något av det intressanta men svåra formatet: kontrabas, gitarr och trummor. Det är kul och intressant ett bra tag men till slut infinner sig en viss lyssningströtthet och det är synd och skam på så fina låtar. För den sanne Trio Lligo-samlaren är det lilla julafton, för alla andra är det en bra skiva att kolla in om man är nyfiken på gruppen. Lars Andersson
Aptitligt lokalt "smorgasbord" För många inflyttade studenter är stora delar av Umeås rika musikliv fortfarande okänt. De flesta vågar sällan lämna reklamradions lågbudgetsoppa och köper man någon gång en skiva så köper man en samling med samma musik som skvalas dagarna i ända i radio och musikteve. Med nons' jubileumsskiva Averitable Smorgasbord of music - nonscd50 kan man enkelt råda bot på denna kulturella skörbjugg. Studentstaden Umeås popguld finns här att avnjuta i form av 24 välsmakande musikaliska praliner. Dessutom kostar plattan betydligt mindre än en vanlig fullängds-cd. Ska man fira popstadsåret 97 med en enda skiva så finns inget annat val än nonscd50. Dessutom är skivan billig. Lars Andersson | |
| 1997-02-20 |