Kan nån förklara varför kabelkanalernas skåpbilar inte dykt upp än? Alla ingredienser till en brutalsåpa ­ med potential att slå tittarrekord ­ finns ju redan. Och nya karaktärer tillkommer hela tiden. Det är bara att sätta kameran på axeln, ställa in skärpan och traska ut på campus.

Men upptakten måste vara dramatisk! Annars väljer den kräsmagade storpubliken någon annan kanal.

Alltså: Vy över universitetsområdet. Stjärnklar februarikväll. Lokaliseringsbild: entrén till Samhällsvetarhuset. Närbild på Pyromanen, som är ute och fjuttar på föreläsningssalar i Samhällsvetarhuset. "Hihi, nu blir studenterna ännu mer trångbodda", fnittrar han och gnuggar sina svedda ögonbryn.

Men plötsligt stelnar han till.

Från utkanten av brasan hörs ett märkligt ylande som snabbt tilltar i styrka. Oouuiii, låter det.

Fram kliver så Idisslaren, iklädd långrock och basketkeps. Sin tunga har han skurit ut, emedan han inte tål smak av kött i munnen. Iiiiää? låter han.

Förlåt? undrar Pyromanen.

Idisslaren plockar fram krita och griffeltavla och nedtecknar sin fråga: "Finns det djur där?" lyder den. Han pekar ihärdigt mot eldhavet.

Pyromanen skakar nekande på huvudet och iakttar nyfiket Idisslaren, som andas ut. Vad är det för språk du pratar? undrar Pyromanen.

Med ett par snabba kritstreck beskriver Idisslaren sin tungas öde, samt den bakomliggande teoribildningen. Allt kött i munnen bör utrotas, tillfogar han på griffeltavlan.

Kremeras, menar du väl? väser Pyromanen irriterat och sätter eld på Idisslarens långrock.

Sedan är det bara att klippa sönder förloppet och interfoliera det med korta snuttar från Sieg Heil-seminarier, närbilder på mordhotande vettvillingar och fuskande forskare. Då och då fattar olika element tycke för varandra ­ så är det ju i såpornas värld ­ bara för att i nästa avsnitt inse att rackarns, de är ju ursprungligen klonade kopior från den fuskande forskarens provrör ­ och således syskon! I frustrationen över sådana bakslag beger de sig ut på campus igen, arrangerar föreläsningar, fjuttar på lektionssalar, skär ut tungor och avslutar övningarna med att bygga om studentkåren till en vedkap.

Och så vidare. Huruvida serien ska klassas som tragedi eller komedi kan överlåtas till tv-kritikerna att avgöra. Klart är i alla fall att representanter för mer anrika lärosäten i landets södra delar kommer sitta klistrade i sofforna, förgäves kämpande för att dölja sina skadeglada leenden.

Vad de glömmer är att öppna dörrar och ett fördomsfritt umgängesliv alltid medför lite smuts i tamburen. Och där det finns smuts finns det förvisso såpa.

Bakom stängda dörrar och medeltida stenmurar, däremot, samlas bara damm. Och alla vet ju hur spännande det är med damm. Innan det läggs under mikroskop.

Atjo! Prosit!