|
Cowboyhatten ska vara stor
De har hållit sig väl gömda under många långa år, men på senare tid har de börjat dyka upp allt tätare. Banden som säger sig ha country som en tung influens.
Country. Associationerna går snabbt till banjospelarna i filmen Den sista färden, lastbilschaufförer, Dolly Parton... och dansbandsmusik. Vem i hela världen kan bli inspirerad av det? Tanken svindlar.
- Jag tror att country har varit underskattat i Sverige tidigare. Att den är så smal gör kanske dessutom att det är coolt att rapa influenser, även om det inte hörs i musiken. Dessutom är det det ju snyggt med cowboyhatt, funderar Mattias Warg, sångare i countrybandet Intercooler från Östersund, som spelar på Tegslogen i Umeå den 27 mars.
- För fem år sen var det många som rynkade på näsan, men nu lyssnar de intresserat i stället. Jag tror att töntstämpeln håller på att försvinna, även om många inte vågar ta steget fullt ut utan söker sig till countryrock i stället.
Mattias har själv anammat country-estetiken fullständigt och går gärna omkring med cowboyhatt.
Hur stor ska en schysst hatt vara?
- Rätt stor. Jag vet inte exakt hur många gallons. Bara den inte är liten och hopsjunken, tycker Mattias.
Garth Brooks slätstrukna pop-country känns för Intercooler lika främmande som, "yeah, yeah", rundgång och instrumentförstöring. Scenshowen ska vara sparsam. De berättande texterna får tala i stället.
- Och så är vi är rätt snygga... Nej, jag vet inte. Vi har ingen lust att stå och leka cowboys. Det skulle bli svårt med trovärdigheten, förklarar Mattias.
När jag sen sätter mig ner och lyssnar lite på Johnny Cash och ju mer jag funderar över saken, desto rimligare känns det. Marlboromannen, truckerkeps, stövlar, San Quentin, Willie Nelson, Hank Williams...
Helt plötsligt finns insikten bara där: Country är rätt. Countryn lever.
richard olsson
|
