|
|
|
[an error occurred while processing this directive]
- vecka 41
Tyck till direkt
Nätspecial
Nyheter
Kort om
Kultur
Å tredje sidan
|
|
|
|
Efter kvällens sista tryckare
Jag bor i Umeås längsta studentkorridor. Den är sjuttio meter lång och hyresvärden brukar om vintrarna använda den som joggingbana. Men detta är egentligen oväsentligt. Vad som är viktigt är lördagar och förfester. Och flödet från nyinköpta cd-skivor.
Den där kvällen satt de som begeistrade i uppehållsrummets soffa med sina tetravinare. De liknade marionettdockor hela bunten när de nickade sina huvuden i takt till musiken. Jag var föga imponerad.
- Lyssna på Dr Dre! Har han någonting längre? Han rappar värre än dåliga föreläsares andedräkter luktar. Och hans pengasnack... och att klämma in vita svamppåverkade artister som Eminem för att vinna ännu mer publicitet...
Rickard såg på mig.
- Wow, du är verkligen djup som en barnbassäng. Håll käften och bli journalist!
Därefter rådde tystnad tills skivan tystnade och Rickard ringde efter en taxi.
Småpratande gick vi ut. Snön låg vit och fjunig i decembergräset. Det blåste kallt.
Taxin rullade fram och stannade. Jag satte mig i framsätet och ställde den där frågan som är lika omodern som applåder efter en lyckad charterflygning.
- Har det varit mycket att göra ikväll?
En suck från baksätet.
- Nej.
Taxichauffören ville inte prata med mig och egentligen ville inte jag prata med honom heller. Han körde oss dit vi skulle. Och det räckte.
Efter att ha betalt taxiresan till city och kommit in på studenternas gullegrisställe sneglade jag först ner i plånboken och sedan på Rickards medlidande ögonbryn.
- Livet är surt.
- Nä, livet är beskt som Fernet Branca, sa Rickard och beställde in två sexor.
Han höjde glaset från aluminium-disken.
- Livets beska droppar...
Och så svepte vi motoroljespriten.
Två för en i den ovala baren. Två blev fyra och förökade sig sedan i så pass rask takt att jag tappade räkningen och började vagga omkring i lokalen med pliriga ormögon. Och jag var långt ifrån lika beslutsam som en Nike-reklam.
Tiden gick och jag kläckte svulstiga kommentarer som det rann var ur.
Tills det var dags för sista dansen. En hand greppade min arm och drog ut mig på dansgolvet. Kvällens sista tryckare. Mellanstadierevival.
Hennes månskärformade skrattveck tydde på att hon faktiskt skrattade åt mitt fyllesvammel och jag blev euforisk när vi bytte papperslappar med spretiga handstilar. Hon hette Linda.
Vi umgicks mycket intensivt med varandra under de kommande två veckorna. Hon kom till mig om nätterna. Vi kom i varandras armar.
Linda tillbringade så mycket tid med mig att hon nästan sumpade sina studier. En kväll sa hon:
- Jag har så roligt med dig att jag måste gå hem.
Och nästa kväll inträffade det skrattretande bisarra, det som flickvänner bara kan höra av fantiserande korridorskamrater på tantskvallriga fester.
Linda ringde mig.
- En tjej från din korridor säger att du är en riktig kåtbock och att du bedriver bordellverksamhet på ditt rum.
Jag började skratta. Hon skrattade inte. Hon la på. För alltid. Hon vägrade träffa mig och ville inte höra mitt försvarstal som motvikt till det ogrundade skitsnacket.
För att komma i nivå med ryktet som korridorens "bad boy" köpte jag plyschtyg och klädde mitt rum i det röda.
Många irriterade sig på min manifestation, men jag bara myste och log åt dessa trångsynta och aggressionsfyllda människor som verkade se hela världen genom ett ständigt krympande nyckelhål.
daniel gahnertz
|
Skriver om natten
Namn: Daniel Gahnertz.
Ålder: 23 år.
Studerar: Svenska B.
Texten ovan: Belönades med andra pris i Vertex skrivartävling [se för övrigt Vertex nr 2/2000].
Daniel om skrivandet: Jag skriver mycket väldigt sällan, vilket innebär att jag för det mesta knappt skriver någonting. Men när jag skriver så blir det på nätterna.
|
|
|
|
|
