Tänk dig en umebo som är rejält förbaskad på hur kommunen sköter skolan eller sophämtningen. Hon för fram sin kritik. Inget händer. Då bestämmer hon sig för att gå till lokaltidningen, så att de kan skriva en artikel om missförhållandena. Men halvvägs till tidningshuset ändrar hon sig plötsligt och vänder om. Orsaken till lappkastet är att hon tänkt efter och blivit rädd att kommunen kan komma att höja hennes skatt om hon kritiserar dem offentligt. Det låter i dagens demokratiska samhälle inte riktigt klokt. Men om historien överförs till universitetet blir den plötsligt sann. Studenter som är missnöjda med sin utbildning drar sig för att gå ut med kritiken offentligt. De är rädda att det kan komma att påverka betygen. De vill inte ens uttala sig om de får vara anonyma. För institutionen kan ju räkna ut vem de är, och så vidare. Jo, det är ljusan dag, man är vaken och det är 2000-tal. Åtminstone enligt almanackan.

Först av allt måste institutionerna självklart ta sitt ansvar att efterfråga, acceptera och ta till sig kritik. Och det gäller givetvis såväl intern som offentligt uttalad kritik. Ett öppet och jämlikt diskussionsklimat är ju själva förutsättningen för att det överhuvudtaget ska kännas lönt att kläcka ur sig några konstruktiva synpunkter. Även "destruktiv" kritik kan för övrigt ibland vara nödvändig. För det är ju som universitetets rektor Inge-Bert Täljedal säger, att det gemensamma sanningssökandet förutsätter "en atmosfär av stor tolerans mot olika uppfattningar". Det där toleranta klimatet måste alltså bli något som genomsyrar varenda litet skrymsle av universitetet. Annars kan vi ju lika gärna gå hem.