|
|
|
[an error occurred while processing this directive]
- vecka 40
Tyck till direkt
Nätspecial
Nyheter
Kort om
Kultur
Å tredje sidan
|
|
|
|
Norra skenet. Allt är inte som det verkar vid Umeå universitet. Om man ska tro vinnaren i Vertex skrivartävling.
Skrivartävlingen 2001 avgjord
Vertex skrivartävling, som utannonserats i de två senaste numren, är nu avgjord.
Förstapriset går till pseudonymen Sivert Valentin, som med “Oheliga minnen från Umeå universitet“ lägger ut ett nattsvart och försåtligt svajande gungfly under våra fötter – möjligen anspelande på riksbekanta händelser ur universitetets samtidshistoria… Kusligt underhållande läsning är det i alla fall. Så spänn fast säkerhetsbältena och kolla in vinnarbidraget nedan.
Andrapriset och 700 kronor går till Åsa Tova Bergh, Näsåker, för “Ekonomiska realiteter tränger sig på“.
Tredje pris och 500 kronor går till Anna Ågrahn, Umeå, för “Börjar du tröttna på pluggandet?“
Deras texter kommer att publiceras i tidningen eller på Vertex hemsida under våren. Även andra bidrag från tävlingen kan komma att publiceras framöver.
Vinnarbidraget:
Oheliga minnen
från Umeå universitet
Ja, om du trugar så ska jag berätta. Men förvänta dig inte ett sammanhang eller en sensmoral. Det var inte därför jag sökte mig till Umeå universitet. Jag tar det från början.
Man byggde universitetet lågt som för att statuera exempel: Här skulle inga tankar växa i höjden. När jag var i tjugoårsåldern var konjunkturen på arbetsmarknaden så låg att bara tandlösa kuksugare kunde få jobb. Så drevs jag till universitetet mot min vilja. Jag fastnade för Umeås kurskatalog.
Vissa av kurserna appellerade till känslorna; “Från Sätern till Gehenna: Själsarmod i kyrka och socken“, 20 p och “Lägre raser“, 5p. Andra anknöt till den norrländska kulturen; “Praktisk penetration i skog och mark“, 20 p, “Urspräche der Germanen“ (Institutionen för Nordiska Språk). Jag fastnade till slut för Rasbiologprogrammet, 160 p, med andrahandsvalet “Vanvård av äldre släktingar“ (Institutionen för Hälsovetenskap). Rasbiologin hade genusprofil, vilket skilde det från liknande program på andra orter. Det låg i tiden.
Nollningen gav en fin försmak på studentlivet. Våra SS-overaller gav oss en egen profil i myllret av rosenkindade nollor. Under nollningen släppte vi alla hämningar; fekalieätandet gjorde att jag snabbt blev faddrarnas gunstlig.
Men leken övergick i allvar, och när man slutat dragga i dammen efter försvunna teknologer visste vi att det var hög tid att börja försumma studierna.
Vissa utbildningar utvecklar en egen kultur, en egen identitet. Det var en utbredd missuppfattning att ekonomerna levde för syns skull, att de var hologram, att de levde i en lögn. Det var inte sant; de var nynihilister. I deras obligatoriska kurslitteratur ingick gammaltestamentliga slaktritualer, talmudiska besvärjelser och “Världen som illvilja och vanföreställning“. I inbildningen ingick dock inte bara teori; kvinnoskrik, råmanden och bräkanden hördes ofta från deras egen krog. Det sades att man gick över artgränserna, omfamnade alla urskiljningslöst.
Andra utbildningar utlovade platsgarantier: Högskoleingenjörsprogrammen kvoterade in mobbare, man värvade dom direkt från gymnasieskolorna. Civilingenjörsprogrammen kvoterade in mobboffer. Det var mer synd om dom. Humanisterna såg jag lyckligtvis aldrig till. De var satta i karantän sedan sjuttiotalet. Ofta diskuterade man att jämna deras bunker med marken. Men man behöll den som sedelärande exempel på vart Meningssökande tar en.
Kårpolitiken intresserade mig aldrig. Framfallna Studenter regerade tillsammans med Umepederasterna i en debil koalition sedan folkvandringarnas tid. Huvudfrågan var avskaffandet av livsobligatoriet, men inte ens det hade man lyckats med. Nationslivet lockade desto mer; De Oändligt Sorgsnas nation, Storskogens nation och Ensamhetens nation fick alla åtnjuta mitt menlösa och självdestruktiva engagemang.
Men våren kommer, lika säkert som prostatacancern. Och varje gång var det med känslan av att någonting gått förlorat. Snön smälte, och blottade en död stump. Rötterna hade aldrig funnits där, och det var dags att dra vidare.
Jag kan inte försvara min tid på Umeå universitet. Jag var ung, dum och behövde studielånet.
Du förstår, jag tror inte på Gud. Knappt på Djävulen själv. Jag tror bara på ett sorts allsmäktigt oförnuft. Och på det, att alla fabler har ett slut.
Därför borde mitt liv ända i förtid, som ett sista hån mot centrala studiestödsnämnden. Det var ju de som fick mig att göra det. Men förvänta dig ingen sensmoral.
sivert valentin
|
|
|
|
