|
|
|
[an error occurred while processing this directive]
- vecka 29
Tyck till direkt
Nätspecial
Nyheter
Kort om
Kultur
Å tredje sidan
|
|
|
|
Nya skivor!
Harcourt har gjort
världens bästa låt
Inför From Every Sphere [Heavenly/Capitol] har 25-årige Ed Harcourt åter dykt ner i sin 600 låtars sångskatt för att plocka fram tolv nya spår. Inspirationen till flertalet av låtarna föddes ur ett för tillfället brustet hjärta, men paradoxalt nog känns ljudbilden mer positiv än på Here Be Monsters. Harcourt är mästerlig på att fånga harmonier. Det går ett stråk av vemod genom flera av låtarna samtidigt som Harcourt också överraskar med att slå om från finstämt och sprött till kaosartade bombastiska och nästintill surrealistiska uttryck. Han förvaltar otvivelaktigt ett stort konstnärsskap, det är omöjligt att inte bli förförd. Albumet är fyllt av snygga arrangemang, känsla och finess. Här finns svulstiga pianoballader, i "The birds will sing for us" behandlar han livets flyktighet och själfulla "Fireflies take flight" kan utnämnas till världens för tillfället bästa låt. From Every Sphere är en stor skiva.
frida rosenström
Fotnot: Ed Harcourt spelar på Umeå Open lördagen den 29 mars kl.23.15.
Kanske dags att
skippa farsan?
Slaptones är de tre systrarna Greta, Stella och Sunniva och pappa Janåke som spelar rockabilly, senast på plattan Simplify [Capitol]. Tjejerna är musikaliskt duktiga och hejare på att sjunga stämsång, men covers som "Tobacco Road" och "My Baby Left Me" känns alldeles för utslitna. Endast två av plattans tretton spår är egna. Dessa håller dock imponerande hög klass. "To Remind You" doftar 60-tals nostalgi och är skivans bästa låt. Om tjejerna tillåts få mer personligt utrymme (och kanske till och med skippar pappa Janåke) kan Slaptones bli spännande att följa.
frida rosenström
Funkblues funkar ej
Ben Harpers Welcome to the Cruel World hör till mina favoritskivor. Harper jämförs ofta helt rättvist med Bob Marley, Marvin Gaye och Jimi Hendrix. På Diamonds on the Inside [Virgin] nästlar han dock in sig i funkig blues och rockiga gospelinfluenser med ett inte helt lyckat resultat. Albumet ger ett ogenomtänkt och alldeles för spretigt intryck. Jag tycker att Harper är allra bäst när han blandar soul- och singer/songwriter tradition, men här ger han få exempel på detta. Synd på en musiker som besitter betydligt större resurser.
frida rosenström
Passion och glöd
i rytmiskt stormöte
Salsa Celtica är latinsk och keltisk tradition personifierad. På El agua de la vida [G2/Greentrax] möts tjugotre musiker från Skottland, England, Venezuela, Cuba, Columbia, New York och Shetlandsöarna(!) och bjuder på påtagligt levande musik. Säckpipor och fioler blandas med pulserande salsa - och det fungerar alldeles utmärkt. Gruppen ger sig bland annat på "Auld Lang Syne" som börjar i finstämd skotsk tradition för att sedan iklädas släpig salsakostym, bjuda in säckpipor och elda upp tempot avsevärt. Salsa Celtica bemästrar både vilda och hetsiga rytmer och ömsinta kärleksförklaringar som talar direkt till hjärtat. Mycket medryckande och livsbejakande.
frida rosenström
Norsk elektropop
på lyckad utflykt
Unrest [Source/Virgin] är resultatet av Erlend Øyes lilla sidoutflykt från Kings of Convenience. Med nedslag i Berlin, New York, Barcelona, Uddevalla(!) och ytterligare sex städer har Øye träffat tio olika producenter för musikaliska experiment i elektronisk anda. Hans återhållsamma röst passar fint in i den spartanska produktionen. Øye balanserar skickligt mellan industriell kyla och lekfullhet blandat med ett avspänt lugn. Mitt i enformigheten finns en ständigt närvarande hoppfullhet som gör detta till en lyckad upptäcktsfärd.
frida rosenström
Mycket bra musik
på svensk samling
Skivbolaget Dolores har en högklassig katalog att visa upp. Caesars Palace, Broder Daniel, Nicolai Dunger, Paola och Håkan Hellström är några av namnen som får plats på skivbolagets samlingsskiva Who Will Buy (These Wonderful Evils) [Dolores/Virgin]. Skivan är ett dubbelalbum och platta nummer två dyker ner i 60-talets psykedeliska pop-mod era och lämnar plats åt gäng som Tages, The Shakers, Ola & The Janglers, Steampacket och Pugh med höjdarlåten "Här kommer natten". Här finns mycket bra musik som absolut gör sig förtjänt av en ny publik.
frida rosenström
Mycket attityd
lite personlighet
Efter lyckade singelsläppet "She" släpper Malmökillarna i Prominent sitt debutalbum. Long Time Coming [Royalty/Playground] fortsätter att utforska modern r&b där hiphop och soul står i fokus. Ljudbilden är stadig och rytmisk och Castelos röst är helt klart någonting utöver det vanliga, men Prominent har problem att gripa tag. Alex K, Colossos, Piñero och Castelo signalerar för mycket attityd och för lite personlighet. Textrader som "So fresh I could fuck myself" och "Like a gaybasher I'm tryin'a set things straight" imponerar inte, istället känns helheten tyvärr ganska fantasilös och oproportionerlig.
frida rosenström
Än finns det hopp
för Winnerbäck
Jag fullkomligt älskade Lars Winnerbäcks tidiga skivor, sen blev han för mycket arenarock för min smak. Efter studio- och livealbum på löpande band tog Winnerbäck time out och isolerade sig sedan på ett litet hotell i Köpenhamn för att finna inspiration. På Söndermarken [Universal] tar han ett steg tillbaka mot sin tidiga ljudbild. Uppbackningen sköter kompbandet Hovet med bland andra Idde Schultz. Emellanåt låter det oroväckande mycket Lundellsk gubbrock för en 27-åring, men det skimrar ändå till med jämna mellanrum. Det finns hopp för Lars.
frida rosenström
|
|
|
|
