När jag läser Milleniebomben kan jag inte låta bli att undra vad det egentligen är som är så fascinerande med undergångsmyter. För Milleniebomben är mer än någonting annat en apokalyps, men den här gången är det inte en krock med en komet eller en "mördarbakterie" som skall förgöra oss, utan något betydligt vardagligare ­ det så kallade år 2000-problemet.

Problemet har sin grund i att datorprogrammerare på 60- och 70-talen många gånger nöjde sig med att använda två siffror för att lagra årtal. 1968 lagrades till exempel som "68" i datorerna. Programmerarna såg inga större problem med detta, eftersom de inte kunde drömma om att deras program skulle fortsätta att användas ända in på 2000-talet.

Men det är precis vad som har hänt, och när klockan slår tolv på nyårsafton år 1999 kan dessa program sluta fungera eller börja bete sig underligt.

Efter att ha introducerat det här problemet fortsätter Reeve och McGhee i ungefär hundra sidor med att räkna upp vilka fruktansvärda konsekvenser det kommer att få, när alla de datorer vi är beroende av slutar fungera.

Visst har Reeve och McGhee rätt i att det kommer att bli problem, men deras text är så mättad av sensationsjournalistik och sakfel att det är omöjligt att ta någonting av vad de säger på allvar. De kallar till exempel genomgående millenieproblemet för ett "virus", och påstår att världens regeringar försöker "föra medierna bakom ljuset" genom att hemlighålla den nära förestående katastrofen. I längden blir domedagslitanian bara tröttsam.

Trots sakfelen och överdrifterna är boken ändå på sätt och vis intressant, för den illustrerar en mytbildning kring datorer som man ofta möter på olika ställen i samhället.

Datorerna har, i Reeves och McGhees bok, fått krafter av närmast övernaturliga proportioner. Författarna skriver till exempel att vi "inom några år" kommer att vara övervakade av tankeläsande datorer och ha cyborgimplantat i hjärnan. Samtidigt ses datorerna också som nyckfulla och svåra att kontrollera, lätta byten för "galna vetenskapsmän", i form av hackers, virusskrivare och programmerare (som inte vill låtsas om felen i programvaran och struntar i de etiska konsekvenserna av sitt handlande).

Datorerna blir därigenom människans senaste "Frankenstein-projekt" ­ en symbol för allt som är dåligt eller skrämmande i den moderna världen: samhällets avhumanisering, individens brist på integritet, profithungern och osäkerheten inför framtiden.

Saker som kanske egentligen inte har så mycket med datorer att göra.

Niklas Frykholm