Befälen arrangerade vadslagning om när hon skulle knäckas och sluta. Sara Nilsson fullföljde ändå sin värnplikt - och blev yrkesmilitär.
- I jobbet har jag upplevt både himmel och helvete, säger hon.
Idag fördjupar hon sig i genusteori vid Umeå universitet.
Sara Nilsson är officer vid f21 i Luleå, men när jag nu träffar henne är det i en helt annan miljö. Borden i Kvinnovetenskapligt Forums lunchrum lyser vita i förmiddagens solljus. Nu är hon tjänstledig för att läsa Makt och Kön vid Umeå universitet.
Det är en kurs där maktobalansen mellan kvinnor och män på olika nivåer i samhället studeras, liksom hur manlig överordning respektive kvinnlig underordning skapas, reproduceras och upprätthålls.
Redan som fjortonåring bestämde Sara sig för att bli yrkesmilitär.
Att hon skulle stöta på problem inom militären för att hon var kvinna kom helt oväntat.
Men det är tydligt att det kan uppfattas hotfullt när kvinnor beträder mark som under så lång tid varit förbehållen männen.
- Inom militären är mannen norm. Det finns så många vanföreställningar om kvinnor bland manliga officerare, säger hon med eftertryck.
Det tjocka mörkröda håret är uppsatt i svans och hon ger ett säkert intryck med en blick som inte viker undan. Inte ens när hon talar om de orättvisor hon utsatts för.
- Det krävs mycket mod av alla kvinnor som söker sig till försvaret. För att lyckas måste man lära sig språket. Dessutom måste kvinnor prestera dubbelt så bra.
1983 öppnades de militära tjänsterna för kvinnor, men 1998 utgjorde de endast två procent av alla officerare. Siffror från en nyligen utförd undersökning kring omfattningen av sexuella trakasserier inom försvaret ger en förklaring till varför så få kvinnor söker sig dit - och varför många kvinnor slutar. Hela 59 procent av kvinnorna uppger att de varit utsatta för någon form av sexuella trakasserier av chefer, arbetskamrater eller värnpliktiga.
För att en förändring ska lyckas måste initiativet komma uppifrån, menar Sara. Militären präglas av en tydlig hierarki och det är svårt att påverka från den position hon befinner sig i nu.
För att kritisera måste man ha tillgång till fakta och kunskap baserad på vetenskap. Det är en av anledningarna till att Sara nu läser Makt och Kön.
Men kursen har också gjort att hon förstår att den diskriminering hon utsatts för inte beror på henne, utan på den struktur hon befinner sig i.
- Militären är ett tvärsnitt av samhället även om det blir extremt på grund av den manliga dominansen och den militära traditionen. Men de föreställningar om kvinnor som finns där finns också i övriga samhället.
När hon 1993 kom som första kvinna och värnpliktig till ett arméförband möttes hon av öppet motstånd.
- Jag insåg inte hur illa omtyckt detta var förrän tydliga tecken började visa sig.
Genom värnpliktskollegorna fick hon veta att befälen hade vadslagning om vilket datum hon skulle knäckas och sluta.
Befälens inställning till Sara smittade av sig på de andra värnpliktiga. Pressen blev för stor och Sara valde att sluta. Hon sökte över till flygvapnet under pågående värnplikt och gick sedan officershögskolan i flygvapnets regi.
Nu befinner sig Sara i något som hon beskriver som ett vägskäl. Det är svårt att komma tillbaka till försvarsmiljön efter en kurs som Makt och Kön.
Samtidigt tror hon på försvarsmakten och trivs med yrket. Hon funderar på att läsa vidare vid universitetet för att sedan komma tillbaka och arbeta för en förändring. Hon tror att det är viktigt att vara nära förbandet om man vill påverka.
- Kvinnor behövs för att det ska bli ett så bra försvar som möjligt. Fler kvinnor behövs också för att förändra männens föreställningar om kvinnor som objekt - och att vi skulle vara sämre än männen.
susanne johansson
