Du måste vara med i en studentkår. Det har riksdagen bestämt. Din kår ska främja dina studier och allt som hänger samman med ditt idoga pluggande. För att klara denna uppgift får kåren ta ut en avgift av dig som är medlem. Din kår ska också, enligt paragraf 13 i förordningen om studerandekårer, vara demokratiskt uppbyggd. Så mycket mer än att "studerande ska ha rätt att delta i val" står det inte i de särskilda föreskrifterna. Och det är ju lite synd. För demokrati är ju ett ganska, vahettere, intressant och viktigt begrepp. Men varför gnöla när man kan ta del av fenomentet på nära håll. I verkligheten och i praktiken. För den 3-4 maj smäller det. Då formligen exploderar campus i ett rökmoln av högljudda paroller, rödkindade plakatbärare och unga arga kvinnor och män med megafoner. Då är det val till Umeå studentkårs fullmäktige. Då sliter tusentals studenter valsedlarna ur stressade valarbetares händer, ivriga att genom sina röster avgöra vad deras kåravgifter ska användas till under nästa läsår och på vilket sätt kåren ska arbeta för deras "rättigheter och förmåner", som det står i förordningen. Va? Inte så? Nähä, nä - ifjol var det inte mer än en av tio medlemmar i Umeå studentkår som röstade. Till följd av det näst lägsta deltagandet i kårens historia räckte det med 30 röster för att ta en plats i kårfullmäktige.

Om du som kårmedlem hade bildat ett parti och övertalat alla dina kompisar och kursare att rösta på dig, så hade du säkert fått en fullmäktigeplats. Därifrån hade du kunnat propagera för obligatorisk harakiri, studentrabatter på heroin eller bildandet av ett bajsutskott. Nej då, ingen i fullmäktige har propagerat för detta under läsåret. Men vilken blådåre som helst hade faktiskt kunnat ta sig in. Tonje Broby, ordförande i Umeå studentkår, kallade efter fjolårets val det låga valdeltagandet en katastrof. Kåren hade ett stor ansvar, sa hon, och utlovade nya givar. Under det läsår som gått har hon och Umeå studentkårs styrelse satsat på att genom klassrumsbesök informera studenter om kårens existens och verksamhet. Man marknadsför numera hela valet, inte bara de deltagande partierna, genom affischer. Man har snyggat upp kårens hemsida och så vidare. Räcker det här för att undvika ett nytt fiasko? Kanske, men det känns onekligen som om det behövs mer radikala grepp för att få liket att börja röra på sig. Tonje Broby hoppas att lösningen uppenbarar sig efter valet - att det då finns majoritet i fullmäktige för ett totalt systemskifte, med byte av valsystem, kasserande av partierna och en mer personfokuserad kårpolitik. Vilket också reser en del frågor kring hur en, vahettere, optimal demokrati bör fungera.

bertil janson