Varsam pop från Umeå
Umeå-bördiga The Perishers har spelat ihop sedan 1997.
From Nothing To One [nons/ mnw] är deras fullängdsdebut.
Här finns ett återhållsamt anslag, mjukt och försiktigt
rör de sig i ett melodiskt välformulerat landskap. Sångaren
Ola Klüft står för bandets texter och sätter
med sin tankfulla röst prägel på musiken. Det är
lågmäld, svårmodig och smäktande pop i samma
division som exempelvis Unbelievable Truth. Klüft sjunger om
längtan, brustna hjärtan och vardagsbekymmer i en ganska
tilltalande blandning. Liksom The Wannadies har The Perishers även
sin egen variant av "My Home Town", här med Umeå
i fokus. From Nothing To One är en skiva som växer och
The Perishers ett band väl värt att hålla ögonen
på.
frida rosenström
Kärlek och politik med Billy Bragg
Med låtar som "The Milkman Of Human Kindness",
"A New England", "It Says Here" och "Greetings
To The New Brunette" har engelsmannen Billy Bragg rönt
en trogen och välförtjänt lyssnarskara. England,
Half English [Cooking Vinyl/vme] är hans första skiva
med eget material sedan avstickaren in i folklegenden Woody Guthries
låtskatt. Billy Bragg bjuder som vanligt både på
kärlek och politik, denna gång mer ska-orienterat än
tidigare och med Small Faces-pianisten Ian McLagan på hammondorgel.
Billy Braggs samhälleliga betraktelser och uppriktighet känns
alltid angeläget. Allra bäst tycker jag dock han lyckas
i anspråkslösa "Distant Shore" och "Some
Days I See The Point", som bägge är svidande vackra.
frida rosenström
Häckner trollar fram fina visor
Med Hugo von Glesens varieté [Silence] lockar Carl-Einar
Häckner till ett färgsprakande persongalleri av varietéartister.
Låttexterna har sitt ursprung i en diktsamling Häckner
skrev för åtta år sedan. Vi får möta
karaktärer som Tjock-Hellen, prinsessan Gloria, fina Fia
Fia, pojken utan namn, vimsiga våmsiga Lotta Motta Potta
och framför allt direktör von Glesen själv. Alla
rör de sig i gränslandet mellan skratt och allvar, hopp
och hopplöshet. Musikaliskt går tankarna till namn
som Stefan Sundström. Häckner trollar med ord och rim
och kastar sig ut i musikhavet med en underhållande viskavalkad
som i all sin enkelhet är ett piggt och välkommet tillskott.
frida rosenström
Klassisk touch av Bryan Ferry
Bryan Ferry, den gamle popikonen från Roxy Music, kommer
här med ännu en soloplatta, Frantic [Virgin]. Den 13-spåriga
plattan innehåller avslappnad musik med stillsamma texter
och påminner smått om Paul McCartney. Till sin hjälp
har Bryan Ferry haft Dave Stewert som både skrivit, producerat
och medverkat samt Radioheads gitarrist Jonny Greenwood. Det är
en mycket välgjord skiva med flera vackra och välsmorda
låtar såsom "A Fool for Love", "Hiroshima"
och "Goddess of Love". Det är spännande att
lyssna på och det finns mycket känsla i både
text och musik. Bryan Ferry är tidlös och hans fantasifulla
poprock är klassisk redan innan du hunnit igenom alla spår.
andreas k johansson
Avslappnad rap från Da South
Lil Keke kommer från Houston, USA, och hans senaste platta
Platinum in da ghetto [Koch/Edel] är starkt influerad av
den amerikanska söderns rap-musik, även kallad Dirty
South. Tidigare var Lil Keke något av en undergroundrappare
i södern, men med tiden har han vuxit inom genren och blivit
söderns Ghetto Superstar. På denna platta lyser söderfärgerna
starkast i låtar som "Where Da South At?" och
"Cowgirl". Lyssnaren möts av en avslappnad och
funkyinspirerad rap och skivan är välproducerad. Dock
utmärker den sig inte över andra söderrapplattor,
utan blir snabbt utstruken hiphop utspridd på 18 spår.
Lil Keke är en duktig rappare, men plattan bidrar inte till
att utveckla den tuffa söderscenen.
andreas k johansson
KRS-ONE predikar till tunn musik
KRS-ONE tillhör den gamla hip-hopskolan och detta är
tydligt på hans tionde fullängdsplatta, Spiritual minded
[Koch/Edel]. KRS-ONE har under sin karriär försökt
påvisa att hip-hop är något mer än en enkelspårig,
simpel populärmusik för tonåringar, att det är
en filosofi och passion som bör kunna ses som något
spirituellt som skapar självkänsla och utbildar. På
denna platta går han steget längre, blandar in influenser
från gospel och citerar bibeln för att föra ut
budskap om bot och enighet. KRS-ONE lyckas med sin predikan, dock
är musiken tunn. Som på förra plattan står
han och stampar i samma spår genom alla de 20 låtarna.
andreas k johansson
