|
|
|
Tyck till direkt
Nätspecial
Nyheter
Kort om
Kultur
|
|
|
|
Neue Platten!
Snygg soulpop från Laleh
"Invisible (my song)" kan ingen ha missat vid det här laget. Bakom låten står Laleh. Laleh [Lost Army/Warner] blandar svenska, engelska och persiska, och hon skriver, framför, spelar in och producerar allt själv. Ena stunden bjuds det på snygg soulpop för att i nästa spår gå över till reggaekomp och sedan växla till en kvinnlig variant av Cornelis Vreeswijk. Det sistnämnda känns inte helt klockrent, då övrigt material hittat ett sådant träffsäkert koncept. Samtidigt vägrar Laleh att kompromissa och jag kan inte bortse från det imponerande i att hon fått skivjätten Warner att stå bakom en så blandad kompott.
frida rosenström
Elektropop när den är som bäst
Franske Sébastien Schuller är i grunden utbildad slagverkare. Därifrån har han upptäckt en mängd instrument. Happiness [Catalogue/Wagram] väver samman akustiskt tema och elektronica till självklara helheter och elektropop när den är som bäst. Styckena pendlar mellan melankoli och hopp med influenser som Radiohead, Air och Grandaddy samtidigt som Schuller på samma gång lyckas skapa något helt eget. I de elektroniska stämningarna behåller låtarna hela tiden sin intimitet. Här finns många guldkorn, instrumentala "Wolf" är bara en av höjdpunkterna.
frida rosenström
Robyn hittar
sitt eget uttryck
När Robyn gör comeback gör hon det med egna skivbolaget Konichiwa Records i ryggen. Med sig själv som chef har hon fått helt fria tyglar att göra som hon vill. Hennes självbetitlade album Robyn [Konichiwa Records/Bonnier Amigo] sträcker sig över ett vitt musikaliskt fält, fullsprängt med skilda impulser och humör. Och aldrig har Robyn känts lika personlig. Här hittar hon helt och fullt sitt eget uttryck. "Who's that girl?" handlar om förväntningar utifrån könsroller, "Konichiwa Bitches" blir en korsbefruktning mellan hip hop och japansk manga medan "Bum like you" serverar en öm kärleksförklaring till hennes pojkvän och poppärlan tillika singelsläppet "Be Mine!" är helt otroligt bra.
frida rosenström
Sköna rysningar
längs ryggraden
Rock är den genre Bruce Springsteen allt som oftast rört sig inom. Men Devils & Dust [Sony] är snarare att betrakta som singer/songwriter. Och vilken skillnad. Det är som att Springsteen äntligen hittat rätt och funnit sin uttrycksform. För det här låter inte som något han tidigare gjort. Ja, om man bortser från Nebraska. För i själva verket kan Devils & Dust sägas vara ett tvåtusentalets motsvarighet. Här finns också mörkret, berättelserna och människan. Och nerven; det är nämligen första gången på mycket länge Springsteen lyckas framkalla rysningar längs ryggraden. Och det är förstås väldigt positivt.
anders lidström
Närgånget
och originellt
Robertsfors-bördiga Frida Hyvönen har blivit mer än rosad för sitt debutalbum. Until Death Comes [Licking Fingers/ Playground] är en halvtimmes resa genom Fridas starkt personliga alster där hennes innehållsrika röst och pianospel hela tiden står i centrum. Det är närgånget och originellt, hela tiden med stark integritet. Frida fortsätter hela tiden att förnya sig och spelar ut hela registret. Även texterna står i en klass för sig och gör detta till en av årets mest intressanta debuter.
frida rosenström
Britta Persson
mer än övertygar
Britta Persson hittade tidigt en publik bland annat genom att vara support för Kristofer Åström och Tomas Anderson Wij. På egen hand distribuerade hon över tvåtusen demoskivor till människor som skrev till henne. ep:n Found At Home [Startracks/V2] står rotad i singer/songwriter-tradition och hinner med sina fem mollstämda spår mer än övertyga, Britta nämner själv referenser som Gillian Welch och Elliott Smith. En fullängdare är mer än välkommen.
frida rosenström
Låter säkert
bättre live
Nej, det här är inte årtusendets skiva. Det kan jag försäkra alla de som både hoppats och inbillat sig det. Istället är With Teeth [Nothing/Interscope] - Nine Inch Nails första på nästan sex år - tja, endast en hyfsad upplevelse. Visst, här finns en del sköna melodier och ljudlandskap. Men allt för ofta omges de av långa och synnerligen irriterande transportsträckor. En annan detalj är att ljudbilden är aningen tunn. Vilket är synd då mycket kraft därigenom går förlorad. Däremot kan With Teeth passa i liveformatet. Där kommer säkerligen låtarna bättre till sin rätt.
anders lidström
Ett par toppar
- men fler bottnar
Vill man vara snäll kan Kingwood [Burning Heart] betecknas som lättlyssnad FM-punk: alltså kompetent framförd musik som behagar, men aldrig egentligen fångar lyssnaren. Vill man fortsätta vara snäll kan man använda uttryck som "har hittat sin egen stil" eller "mognat musikaliskt". Fast problemet är att Millencolin, som det i det här fallet handlar om, faktiskt blivit mindre intressanta för varje år. Ett par toppar på varje skiva - men desto fler bottnar. Vilket även upprepar sig här - tyvärr...
anders lidström
|
|
|
|
