- Förra året var det så mycket folk här att man var tvungen att stänga tunnelbanestationen Park kultury, säger Alexandra.
Tidigare på dagen hade jag promenerat i centrum. Den lilla parken framför Bolsjojteatern var full av folk.
Barnfamiljer, unga par, soldater på permisson och gamla veteraner med kilovis medaljer på bröstet. Vid säkerhetstjänstens högkvarter (tidigare KGB) fanns en liten skara kommunister. Väldigt få, tyckte jag och var precis på väg därifrån när jag såg den.
En långsam tidvattenvåg av människor på väg uppför backen fran Teatertorget mot Ljubljanka, där jag stod.
Luften dallrade av hetta och de röda fanorna vajade i folkmassan, som verkade ändlös.
²Leve Stalin!² läste jag på ett plakat.
De flesta demonstranter var medelålders eller äldre, med slokande blommor i händerna.
I spetsen gick Zjuganov, kommunisternas presidentkandidat.
Sovjetunionens hymn strömmade ur en sprakande högtalare. En lustig figur invirad i en kommunistflagga gick runt och sålde små röda vimplar.
En av mina lärare hade kommit med spådomen att kommunisterna inte skulle ställa till med bråk under Segerdagen.
Han fick rätt, hela demonstrationen gick lugnt till. Jag köpte kommunistpartiets partiprogram från 1995 och gick hem.
Hurrarop hördes från folkmassan. Länge leve Sovjetunionen.
Det var bättre förr.
Folkmassan på Trotskijbron sätts långsamt i rörelse. Hurraropen under fyrverkeriet har tystnat för länge sedan.
- Det var bättre förra året, säger Alexandra, då fick vi nästan gnistor i håret.
Pär Gustavsson
Tillbaka till
Vertex artiklar