Johan Ehrenberg, chefredaktör för tidningen etc, framstår allt mer som en av vår tids mest intressanta politiska journalister. I Globaliseringsmyten gör han en kritisk granskning av den bild av Sveriges ekonomi som spritts av politiker och media under de senaste åren och visar hur den på punkt efter punkt innehåller rena felaktigheter och uppgifter ämnade att vilseleda.

Ehrenbergs huvudsyfte är att avslöja dessa seglivade myter om svensk ekonomi och politik. En av de viktigaste myterna, och den som fått ge namn åt boken, är det som Ehrenberg kallar för "globaliseringsmyten". Kärnan i denna är föreställningen om att ekonomins globalisering har gjort politikerna maktlösa, eftersom företagen lätt kan flytta produktionen till ett annat land om de inte gillar de politiska beslut som tas i Sverige.

Felet med detta resonemang, säger Ehrenberg, är att ekonomin alltid har varit global, och att inga drastiska förändringar gjort den mer global idag än för tjugo år sedan. Det är inte heller globaliseringen som har gjort att politiken förlorat makt.

Politikerna har själva avsagt sig makten, genom att lämna över ansvaret för ekonomin till riksbanken och låta politiken dikteras av emu:s konvergenskrav. I verkligheten är politikerna långt ifrån maktlösa.

Företagen har alltid varit beroende av det offentliga, för att rädda banker i kris eller satsa långsiktigt på utbildning, forskning och infrastruktur.

Även statsskulden behandlas av Ehrenberg. Personer i den offentliga debatten talar i allmänhet bara om statens skulder och säger ingenting om dess finansiella tillgångar ­ cirka 840 miljarder. De redovisar alltså bara minussidan av ekvationen, när de i själva verket borde göra en balansräkning. Om man gör det, det vill säga även räknar med statens tillgångar, så visar det sig att Sverige har den näst lägsta stadsskulden inom EU.

Sveriges stadsskuld har således aldrig varit något egentligt hot mot vår ekonomi, något som politikerna hela tiden vetat om. Syftet med allt tal om stadsskulden har i stället varit att skapa en ursäkt för de drastiska nedskärningar som har gjorts i den offentliga sektorn.

Dessa nedskärningar är i sin tur, menar Ehrenberg, ett medvetet sätt att skapa arbetslöshet i syfte att bekämpa inflationen. Någon egentlig besparing rör det sig inte om, eftersom kostnaderna för arbetslöshetsunderstöd och arbetsmarknadspolitiska åtgärder inte är mycket lägre än kostnaden för en offentliganställd.

Säkert finns det de som vill bestrida en del av Ehrenbergs påståenden. Man önskar i så fall att deras motargument skulle leda till en debatt där dessa frågor tas upp på allvar.

Niklas Frykholm