Zen - i bågskyttets konst
eugen herrigel
[berghs förlag ab]

Det finns tjocka betydelselösa böcker. Det finns också tunna betydelsefulla böcker. Zen - i bågskyttets konst tillhör de sistnämnda.
Boken är inte rykande het som nykokt te, men eftersom zenbuddismen behandlas så vördnadsfullt mellan pärmarna kräver den uppmärksamhet, delvis därför att österländska tankar och traditioner aldrig blir omoderna.
Den tyske filosofiprofessorn Eugen Herrigel är författare till detta lilla konstverk. Han undervisade i Tokyo under mellankrigstiden och studerade samtidigt zenbuddism hos en berömd mästare.
Herrigel förklarar och kommenterar sig igenom fem års zenbuddistiskt pilskjutande. Ibland försöker han analysera, men det verkar som om han mitt i varje sådan mening finner det lönlöst. Mysticism kan inte analyseras; det måste upplevas personligen. Och zen är verkligen mystiskt.
Författaren beskriver med minutiös finstämdhet hur bågen ska spännas, hur pilen ska hållas med högerhandens fingrar och den märkliga relationen till sin mästare. Dialogen mellan dem är så fåordig att en mumie skulle börja sjunga av tristess. Vidare är det nästan mystiskt att man fortsätter läsa. Handlingen är ju orörlig. Som zen.
Man måste leva denna livsfilosofi för att förstå den. Vägen är målet, med andra ord. I Herrigels fall ledde detta slutligen till att han började tvivla. Var det han själv som spände bågen, avlossade pilen och träffade tavlan? Eller var det “Det“? Träffade han inte sig själv i samma ögonblick som pilen borrade sig in i tavlan? Allting verkade otroligt enkelt och klart för honom, men samtidigt ofantligt svårt att greppa med hala och grumliga ord. Kan man fråga sommaren varför den tog slut? Eller är det bara att acceptera?
Detta är en bok som rekommenderas varmt i höstmurret. Särskilt innan tentor. Oundvikligen skapar den självdistans och den är, trots det lilla formatet, en bra medicin mot prestationsångest.

daniel gahnertz