|
|
|
[an error occurred while processing this directive]
- vecka 48
Tyck till direkt
Nätspecial
Nyheter
Kort om
Kultur
Å tredje sidan
|
|
|
|
Sanningen träffar hårdare än en fjäderbatong
För ganska precis två år sedan intervjuade jag sociologen Lars-Göran Karlsson. Vi skulle prata om studentaktivism, men samtalet gled snabbt in på Göteborgskravallerna. Jag var desillusionerad. Massmedierna hade nyss ignorerat enorma folkliga manifestationer till förmån för ett hundratal bråkmakare. Liberala ledarskribenter - med hedersamt undantag för vk: s Olof Kleberg - skällde som hundar. Den allmänna opinionen krävde vattenkanoner åt polisen och hårda straff åt aktivisterna.
Lars-Göran var optimistisk. Han menade att när polisens kränkningar och övervåld också kunde diskuteras seriöst i massmedierna, skulle historien komma att skrivas om. Och nu - två år senare - händer det.
Erik Wijks nya bok Orätt handlar om rättegångarna efter Göteborgskravallerna. Erik Wijk har gått på rättegångar, läst bortglömda protokoll och ställer frågor som ingen annan ställer: Hur kommer det sig att alla kravaller i Göteborg startade efter att polisen ingripit mot fredliga demonstranter eller festdeltagare? Kan man döma människor i grupp? Vad hände med bevismaterialet mot poliserna, som "försvann"? Den som tror att våra domstolar inte dömer utan bindande bevis, att alla är lika inför lagen, att vår fångvård är human, borde läsa Orätt. Sanningen träffar hårdare än en fjäderbatong.
Under sommaren har också Lukas Moodysons och Stefan Jarls nya film "Terrorister" haft premiär. Den ger en röst åt de ungdomar som dömdes efter Göteborgskravallerna. Konstnärligt och tekniskt är filmen knappast ett mästerverk. Det verkligt intressanta är mottagandet i pressen. Filmen inleds med ett collage över svältoffer, miljökatastrofer och fattigdom. Skribenter på DN finner detta stilgrepp propagandistiskt och raljerar över regissörernas "matchande skepparkransar". I Göteborgsposten jämförs regissörerna rentav med Leni Riefenstahl.
Jag föreslår en annan definition av ordet propaganda: Att utan källkritik sprida myndigheters falska uppgifter; att bunta ihop stenkastare med demonstranter; att kalla dem "terrorister". Mediebevakningen av göteborgskravallerna uppfyllde alla dessa krav. När de tystade nu hörs, plockar de anständiga skribenterna samfälligt upp sina megafoner och börjar skälla. Jag förstår dem. Det krävs ju starkt engagemang för att tro på sin egen propaganda, i synnerhet när det innebär att fakta måste förnekas. Därav känslosvallet.
Men andra röster hörs starkare nu. Mikael Wiehe sjunger om Göteborgskravallerna: "Makten växer ur piporna på gevären, men framtiden tillhör de som sätter sig på tvären." Han sjunger om de oskyldigt dömda. Och om sådana som Wijk, Moodysson och Jarl, som inte har anständigheten att lägga ner pennan och kameran förrän de har skrivit om historien.
jonas olofsson
|
|
|
|
