|
|
|
[an error occurred while processing this directive]
- vecka 48
Tyck till direkt
Nätspecial
Nyheter
Kort om
Kultur
Å tredje sidan
|
|
|
|
Nya skivor!
Uppsluppen pop
i lekfull nyutgåva
Helt rättvist har Mikael Ramels Till dej [Sonet/ Universal] från 1972 och uppföljaren Extra vagansa [Sonet/Universal] dammats av och hedrats med en nyutgåva. I Ramel-land bjuds på en uppsluppenhet och lekfullhet som är svår att värja sig mot. Det trollas med ord och musik och det är inte svårt att förstå att pappa heter Povel. Referenser som Frank Zappa och The Byrds och en kör direkt hämtad från 70-talet där bland andra Turid gör sin stämma hörd gör Till dej till en stor popplatta. Psykedelia är bara förnamnet när Mikael Ramel sparkar igång. Allra bäst är adrenalinstinna paketet "Artificiell prana" som är skäl i sig att köpa skivan. Själv har Mikael Ramel lagt popstjärnekarriären på hyllan, idag arbetar han istället som musikterapeut.
frida rosenström
Virtuoser håller
ställningarna
Jag återkommer ständigt till 1997 års Curtains för känslomässig påfyllning. När Tindersticks hunnit till sitt sjätte studioalbum på Waiting for the moon [Playground] bjuds inte på några överraskningar. Det är skönt. ?r man redan melankolisk virtuos så varför byta recept? Vore ungefär lika smart som om Nick Cave svidade om till eurodisco-kung. Här finns istället tillförlitlighet i förtätade stämningar och varsamma uttryck. Delikata stråkarrangemang blandas med lugnande pianoslingor och sånger fulla av livets allvar, inte minst i uppriktiga öppningsnumret "Until the morning comes" och innerliga duetten "Sometimes it hurts". Ett välkommet och betryggande sällskap.
frida rosenström
Groove från andra
sidan graven
Entombed är, synnerligen välförtjänt, ett av Sveriges mest respekterade dödsmetallband (och då har vi ändå en imponerande mängd högkvalitativa dylika). Senaste fullängdaren, Inferno [Music for Nations], bjuder inte på några direkta överraskningar. Detta är dock främst något positivt när det är Entombed vi snackar om.
Det patenterade death n' roll-öset är intakt, såväl som de alltid uppfriskande onda texterna (skivans höjdpunkt kan mycket väl vara den småpunkiga "That's when I became a Satanist").
Subtil som en motorsåg, hård som en stålhätta, med ett groove direkt från andra sidan graven. Entombed levererar ännu en klassiker.
tommy forslund
Metallica har
tappat bort riffen
St. Anger [Vertigo] är Metallicas första kreativa livstecken på fem år, trist experimenterande och juridiska äventyr oräknade. Det är även en av årets mest efterlängtade plattor, och nyfikenheten på hur gossarna ljuder efter medlemsbyte och rehabilitering är stor. Och visst, det går fort. Musiken har en tyngd som till viss del saknades på Reload och, där ser man, Lars Ulrich kan fortfarande hantera dubbelkaggarna utan att skämma ut sig allt för mycket.
Vad som dock tycks lysa med sin frånvaro är det som i min mening gör (gjorde?) Metallica så balla till att börja med: melodikänslan, de oemotståndligt direkta riffen och, beklagligen, James Hetfields sandpappersröst. Hur mycket karln än skriker, morrar och har sig under skivans dryga 75 minuter är det ändå något jag saknar.
En platta som kanske växer med tiden, men som inte omedelbart lyckas gripa tag i åtminstone denne lyssnare.
tommy forslund
Lika själfullt som
uppstekt gröt
R 'n b och soul är antagligen musikvärldens idag mest missbrukade termer. Genrerna har, i min reaktionära uppfattning, degenererat närmast fullständigt sedan Stax glansdagar under sexto- och sjuttiotalet. I jämförelse med damer som Aretha Franklin, Mahalia Jackson och den nutida, men likaledes briljanta, Mary J. Blige framstår Beyonce Dangerously in Love [Sony] ungefär lika själfull som uppstekt gröt. Rythm 'n blues? Knappast, snarare rythm 'n bläh.
tommy forslund
|
|
|
|
