Lynnig och förtjusande Hagman
Att komma hem ska vara en schlager
per hagman
[bonniers]
Alla romanförfattare drabbas någon gång av tvivel på nyttan med det de gör. Till och med Jan Guillou måste vid något tillfälle, om så bara för en kort sekund, ha stannat upp i sitt skrivande och frågat sig: vad tjänar det egentligen till, allt detta fabulerande, alla dessa påhitt? Här sitter jag och fantiserar ihop en massa saker för mitt eget höga nöjes skull, medan andra gör konkreta och betydelsefulla saker, som att vårda pensionärer och bygga hus. Det jag gör skulle inte få kallas att arbeta!
Per Hagman borde, om han vore normal, ha drabbats av detta tvivel ganska många gånger. För då hade han inte bara mätt sig med vanliga, yrkesarbetande människor, utan också med andra författare, såna som skriver ordentliga böcker, som har ett engagemang, en glöd, en drivkraft, såna som har något viktigt att säga (om samhället, om homosexuella, om medeltiden, ja vad som helst).
Men Per Hagman är inte normal. Han är utvecklingsstörd. Åtminstone påstår han det i sin nya bok: att hans extrema lättsinne och valpighet beror på att "ett stort stycke fett skars bort från mig redan när jag var liten ... Världens vackraste utvecklingsstörning. Mitt barnsliga leende och mitt barnsliga hjärta."
Och det är väl också därför han skriver så förtjusande lynnigt som han gör. Den ena stunden är han gnällig, den andra bara oskuldsfull och blid. Han tar droger och har unga älskarinnor i hela Europa. Han funderar på att byta livsstil, men kan inte förmå sig. När han är låg lyssnar han på Alice Deejays europärla "Do you think you're better off alone?" eller köper en tornfalkunge i Kairo. Han odlar reaktionära åsikter som kontrast till sin moderna livsstil, ty "bekymmerslösheten är mitt största bekymmer". Han gör sig lustig över Mona Sahlins uttalande om att "svensk arbetarrörelse måste bli mer queer". Och han fortsätter och fortsätter att mytologisera sig själv som "den felande länken mellan en medelhavsplayboy och Erik Lindegren", lika kitschig som briljant.
Hagmans språk är lätt som gas, fullt av tjusiga små metaforer och paradoxer, aforismer som han inte riktigt vet vad han ska ta sig till med. Och i föräldrahemmet på Västgötaslätten, där hela äventyret slutar, känner han sig tyngdlösare än någonsin.
örjan westberg
|
