Det är inte ofta man ser böcker med ett ursäktande förord som förklarar att texterna man just ska börja läsa inte alls är dåliga.
I det här fallet är förordet skrivet av Kjell Häglund. Han förklarar att Linda Norrman Skugge, välkänd krönikör på Expressen, inte alls är ytlig, att hon inte alls är någon name-dropper och att hennes språk inte alls är dåligt. Förordet finns till och med citerat på baksidan av boken, signerat, så att det lätt kan tas för en recension.
Det är inte utan att jag förundras litet över all denna iver att tala om för mig hur bra boken är. Om den var så bra, borde jag väl kunna upptäcka det själv, kan man tycka.
Och visst finns det en hel del fog i kritiken.
Åtminstone första halvan av boken som skrevs när Norrman Skugge fortfarande rubricerades som popskribent - består till större delen av referenser till olika personer, grupper och vilka låtar de har gjort.
För den oinvigde (mig) är det både obegripligt och ointressant.
I andra halvan av boken verkar Linda ha gjort sig fri från pop-paraplyet och hennes krönikor blir mer öppet kåserande. Då är det lättare att se att hon har en långt driven språkstil som är beundransvärd i sin konsekvens. Linda Norrman Skugge är en bra skribent.
Det är bara synd att hon ägnar så mycket av sina texter åt att vara Ung & Kaxig, precis som Expressen vill att unga flickor ska vara. Alla som inte delar hennes uppfattningar avfärdas snabbt som ²osminkade tjejer med etno-smycken² eller ²små svenska saggband med attitydproblem².
Och det är klart att man kan skratta åt feta gubbar i små turkosa badshorts eller folk som gillar söndagsöppet, men det blir ett ganska ihåligt skratt som egentligen inte innehåller annat än lättnaden över att man själv inte är en ²loser² ännu.
För problemet är att någon annan kan vara lika Ung & Kaxig tillbaks och säga att Linda Norrman suger hårt eftersom hon gillar Per Gessle och Broder Daniel.
Vad media gillar bäst är förstås en riktigt saftig pajkastning mellan någon som är Ung & Kaxig och någon annan som är Gammal & Vet Bäst. Vill man vara snäll kan man kalla det för en arketypisk konflikt, vill man vara elak kan man undra om det verkligen inte finns något bättre att ägna sig åt.
Kanske är det rättvisast att sammanfatta recensionen med Norrman Skugges egna ord: ²Läsa böcker är tråkigt. Står jämt så mycket shit.²
Niklas Frykholm
Tillbaka till
Vertex artiklar