Trots allt tal om internationellt samarbete är goda kunskaper i det svenska språket fortfarande en förutsättning för att man ska klara sina studier vid universitetet.

För studenter med ett annat modersmål än svenska kan språket kännas som ett hinder.

Fimsuu Ritna från Pakistan vet.

Han pluggar sin tredje termin här på universitetet, just nu tillämpad psykologi. Han kommer från början från Pakistan, men har bott i Sverige sedan 1988.

Hit kom Fimsuu som flykting efter att ha utsatts för förföljelser i sitt hemland. Han hade bestämt sig för att han inte längre kunde leva som praktiserande muslim, och det var omöjligt i Pakistan.

Från Pakistan till fördomarna. Tidigare har Fimsuu Ritna känt att han blivit ringaktad på grund av sin utländska brytning - inte minst av sina föreläsare.

­ Här i Sverige kunde jag säga vad jag ville utan att behöva vara rädd! Det var en fantastisk känsla.

I Pakistan hade han läst i flera år på universitet, och arbetat som journalist på en kulturtidskrift. När han kom hit fick han börja om från början. Inga av hans examina var giltiga här, och han fick börja med att läsa in svenska gymnasiebetyg på Statens skola för vuxna i Härnösand.

Ändå har Fimsuu haft tur. Han kom hit till Sverige innan lågkonjunkturen slog igenom ordentligt. Han fick tidigt jobb och svenska vänner. Numera umgås han nästan bara med infödda svenskar.

­ Universitet är nog en öppnare miljö än vanliga arbetsplatser. Folk är mer beredda på att människor kan vara olika.

Trots det blev språksvårigheterna ett oerhört bakslag för honom när han började på universitet. Han får ofta lägga ner dubbelt så mycket arbete som sina kurskompisar inför en redovisning eller ett grupparbete.

Ibland har han också känt att han blivit ringaktad av andra för sin utländska brytnings skull, inte minst av sina föreläsare.

Föreläsarna på den kurs i tillämpad psykologi som Fimsuu läser nu har dock förståelse för att det kan vara kärvt med svenskan ibland.

­ Jag har till exempel jättesvårt för när det ska vara "en" eller "ett". Det finns inga regler för det, utan det är nånting som man måste ha vuxit upp med för att förstå.

Fimsuu har höga krav på sig själv. Han vill anpassa sig till situationen här, och anser själv att han måste göra det. Men han tycker ändå att ens kunskaper i det ämne man studerar borde vara viktigare än huruvida man talar och skriver perfekt svenska eller inte.

När jag frågar om det hänt att han blivit utsatt för rasism här på universitet blir han tyst.

­ Det har varit okej, säger han efter en stund.

­ Men det kan bli bättre. Som invandrare är det lätt att man blir betraktad som svag. Man befinner sig i en utsatt situation, och man är lätt att hacka på. För att ändra på det måste vi invandrare själva vara aktiva.

Fimsuu är svensk medborgare, och vill leva resten av sitt liv här i Sverige. Sverige är hans hemland. Ändå kommer han alltid att utmärka sig som olik de flesta andra svenskar.

­ Det är inte lätt att vara svensk och invandrare samtidigt, säger han.

mårten janson

foto: patrik boström