En sommar utan ett besök på Roskildefestivalen är som kaffe utan grädde. I år var det den 27:e festivalen i ordningen och som vanligt bjöds festivalbesökaren på en lockande blandning av musik, kultur, möten med männsikor och avkoppling.

Festivalen, som är Nordens största, är som en slags medeltida marknad där olika upptåg och uppträdanden, mat och dryck, färger och ljud i mängd skänker en inramning som gör ett starkt intryck på besökaren.

Under den knappa vecka de allra flesta tillbringar i Roskilde blir man en del i det stora kollektivet.

Under den knappa vecka de allra flesta tillbringar i Roskilde blir man en del i det stora kollektivet.

Genomsnittsåldern ligger runt 23-24 år, och de flesta kommer från Danmark, därefter kommer tyskarna, svenskarna och övriga nordbor. Kanske är just detta charmen med festivalen ­ den sociala samvaron.

Det är många som ser festivalen som en slags semester. Arrangemanget är dessutom välorganiserat och festivalledningen försöker på olika sätt underlätta campingvistelsen genom goda kommunikationer, fungerande sanitetsanordningar och så vidare. Det finns heller ingen nedskräpning att tala om eftersom återvinningssystemen är anpassade till festivalen. Även detta bidrar till att öka trivseln.

Det dominerande inslaget är givetvis musiken. Bland de c:a 150 banden och artisterna fanns det som vanligt något för alla smakriktningar. De personliga höjdpunkterna var gamla avsomnade Go-Betweens, Afro Kelt Sound System och Radiohead.

Musikaliskt sett saknade festivalen kanske de riktigt stora höjdpunkterna, trots namn som Smashing Pumpkins och Prodigy.

Av det dussintal svenska festivalbesökare som tillfrågades om de kände till "Popstaden Umeå" var det ungefär hälften som gjorde det. Umeå hade förvånande nog inga representanter med, och inte Norrland överhuvudtaget. Sveriges musikaliska färger fick istället försvaras av bland andra Bob Hund och Bo Kaspers orkester, med flaggskeppet Entombed i spetsen.

I vimlet fanns i år också några förmågor med anknytning till vår egen brännbollsfest. Det strävsamma topplaget "Styva lemmar" laddade som vanligt upp inför nästa års tävling med ett festivalbesök:

­ Vi är här för att ladda batterierna och lägga upp taktiken inför nästa år, sa Anders och Jari.

Vädret brukar alltid komma på tal när det gäller Roskilde. Den allmänna, och felaktiga, meningen är att det alltid regnar och är lerigt där. Men faktum är att det under de senaste tio åren endast under två har varit ostadigt väder ­ och i år var ett sådant år. Leran sätter dock inte ner humöret på de som är där. Tvärtom förefaller vädret locka fram det bästa sinnelaget hos de 90 000 personer som är på festivalen. För den som inte varit på Roskilde rekommenderas en resa hit. Det är aldrig försent! Och den som varit här kommer alltid tillbaka. På gjensyn 1998!

tord rönnholm