|
|
Gäddkändisen hugger till
I lågstadiet ville jag och mina vänner bli sådant som lastbilschaufförer,
hårfrisörskor, cirkusryttare och författare. Alla rejäla och hedervärda yrken,
utom möjligtvis det sistnämnda. Nu när vi verkligen är stora
(så sägs det i alla fall) vet vi inte längre vad vi vill. Men låt oss inte
dröja kvar vid håglösheten hos alla oss som är halvvägs till femtio -
vi är ändå redan förlorade.
Jag läser i Aftonbladet om åttaåriga Charlotta Lundborg. Hon har tillbringat
största delen av denna vindpinade halvsommar med att huttra i det fjortongradiga vattnet.
Medan hon var sysselsatt med detta smög en gädda fram och bet henne i foten -
därav artikeln i Aftonbladet. (Man kan tycka att ett lätt gäddnafsande egentligen
inte är något att böla över, så mycket elände som det finns här på jorden,
men det gäller ju ändå i tidningsbranschen att väga den stora världen mot den lilla.)
Tillfrågad av Aftonbladets reporter om vad hon "önskar mest av allt just nu" svarar
Charlotta "jo, att jag blir kändis för min fot"!
Det mest skrämmande är kanske inte att en åttaårings högsta önskan är att bli
kändis för att ha blivit biten i foten.
Det mest skrämmande är att det faktiskt skulle kunna hända.
niklas frykholm
|
|
