Kravallerna i Göteborg har fått plågsamma men nödvändiga efterdyningar. Alla avkrävs en åsikt. Att problematisera och nyansera är svårt när debatten polariseras: "För eller mot polisvåld?" Det känslosamma tonläget är dock förståeligt. Göteborg 2001 kommer, precis som Ådalen 1931, att återverka på den Svenska demokratin. Ännu är det oklart hur. Just därför är det viktigt att inte låta sig förledas av fördomar och känsloimpulser.
Författaren Erik Wijk ger i boken "Göteborgskravallerna" den första helhetsbilden av händelseförloppet, från polisens aktion på Hvitfeldtska gymnasiet till stormningen av Schillerska gymnasiet. Boken är en sammanställning av vittnesmål, citerade ur tidningar, samt författarens egna kommentarer och slutord.
"Göteborgskravallerna" är jobbig läsning. Den beskriver hur en fungerande dialog mellan polismyndigheten och samarbetsorganisationernas kontaktgrupp tystnar när ridande poliser stormar in vid Hvitfeldtska gymnasiet och med stålpiskor lägger grunden för det våld som ska följa. Att sardoniskt fördela skulden jämnt mellan polisen och demonstranterna blir därefter allt orimligare. Polisens agerande verkar vid flera tillfällen syftat till att provocera fram våld, snarare än att förhindra det. Insatsen på Hvitfeldtska, den brutala attacken vid antikapitalistmarschen och misshandeln vid festen i Vasaparken gjorde att de mest våldsbenägna aktivisterna fick fler anhängare. Att bara ett hundratal av de 25 000 demonstranterna deltog i kravallerna är därför förvånande.
Wijks rika urval kan ses som ett komplement och ett korrektiv till de större dagstidningarna, då han främst citerar alternativa medier. Vid kritiska situationer tenderar större medier att förlita sig på myndigheternas etablerade informationskanaler.
I Göteborg ledde det till att felaktigheter cirkulerade i massmedia. Att den nittonårige stenkastaren skulle ha skjutits i nödvärn motsägs numera av bildbevis. Kostnaderna för skadegörelsen på Avenyn har skrivits ned från 100 miljoner till 3,8 miljoner. Och så vidare.
Men även om demonstranternas perspektiv dominerar i "Göteborgskravallerna", omvittnas också polisernas utsatthet. Oförberedda och oinformerade kommenderades de ut av den paranoide länspolischefen Håkan Jaldung att jaga en tysk terrorist med "extremt gult hår". Somliga poliser förblev vänliga under de svåra omständigheterna, andra blev aggressiva.
Göteborgskravallerna är en upprättelse för de fredliga demonstranter och poliser som drabbats av det onödiga våldet. Och den bör läsas, inte minst av dem som knutit händerna i tv-soffan och kräver "hårdare tag". Kanske kan den stämma till en stunds eftertanke.

jonas olofsson