Blåst
erlend loe
[bonniers]

Att läsa Erlend Loe kan vara ganska befriande. Han lyckas ställa de där frågorna man försökt verbalisera så länge och han lyckas ställa dem med så få ord! Blåst är denna 32-årige norrmans debutroman, men i Sverige har vi först fått bekanta oss med hans andra bok Naiv. Super. som kom ut på svenska 1998.
I Blåst får man följa ett kärlekspar, vars hela förhållande bygger på en mängd ouppklarade missförstånd. Det börjar den dag när den babbliga Marianne - efter flera nattliga besök - utan uttalad tillåtelse flyttar in hos den ryggradslöse huvudpersonen. Med sig har hon tolv pappkassar och en gräddgul byrå.
Igenkännande kan man le åt huvudpersonen när han låter sig köras över av Marianne och liksom lite för sent kommer på att han skulle ha stått upp för sin sak. Han går till badhuset varje kväll för att slippa konflikter. "Jag vill inte i onödan förstöra den harmoni som vi är i färd med att bygga upp, så jag håller käften."
På ett tåg någonstans på den franska landsbygden under en förvirrande tågluff växer en slags ömsesidig respekt fram ur allt kaos och det är plötsligt tydligt att det finns kärlek, även om den inte beter sig som man är van vid.
Humorn är ständigt närvarande, men inte heller den beter sig som man är van vid. Den smyger sig på och man kan komma på sig själv med att ha suttit med ett leende på läpparna under 25 sidors läsning när man plötsligt skrattar högt, lyfter blicken från sidan och ser att personen snett mittemot en på bussen undrar vad det är man har så roligt åt.
Kan man älska varandra fast man inte förstår varandra? Loe ställer frågor om kärlek, samliv och förhållanden och han gör det med beundransvärt ogrumlad blick. Han är en fluga på väggen som ser hur vi människor faktiskt beter oss - och berättar med en naivism och klarsynthet som är upplyftande och inspirerande.

anna holm