Mycket att älska
hos The Plan

Sommarsingeln "Mon Amour" var en aptitretare från Broder Daniel-gitarristen Theodor Jensens fyrmannakonstellation The Plan. Då själva huvudrätten serveras är det svårt att bli besviken. Jensen säger själv att låtarna på The Plan [Majesty/emi] kommit till i stunder av sorg, lycka och panik. Brokigheten är inte att ta miste på. Här samsas snabba låtar med franska förtecken och lustiga körer med vilda västern och pampiga ballader. Jensens röst känns stundtals som en kusin till Henrik Berggrens, men där tar likheterna med Broder Daniel slut. Jensen har samlat på sig en egensinnig sångskatt och bjuder på avskalad, ogenerad och alldeles storslagen pop. Här finns mycket att älska: den lallande kören på Dylan-lika "The Wind Starts Blowing", gitarrslingan i poppiga "Fell a Mile", Jensens franska vokabulär, nynnande, kraxande och skrik. Med på skivan finns även en körande Håkan Hellström och originalet till hans "Dom dimmiga dagarna".

frida rosenström


Lekfull Dylan
om tunga ämnen

Efter att fullkomligt ha älskat Bob Dylans Time Out Of Mind från 1997 kastar jag mig över hans senaste skapelse Love And Theft (Columbia/Sony). Här finns knappt ett eko från den djupsinnighet och must som förra skivan serverade. Istället bjuds jag med på en äventyrlig resa genom ragtime, country, blues, rockabilly och gammeljazz. Det är lekfullt och lättsamt på ytan, samtidigt avhandlas ämnen som kärlekssorg och död. Dylan har tidigare sagt att hans musikaliska ambition är att skapa så tredimensionella låtar som möjligt och visst kan man vända hans texter ut och in åtskilliga gånger, utan att för den skull bli så mycket klokare. Love And Theft spelades in under två produktiva veckor utan producent vid rodret. Spelglädjen skiner igenom, 60-årige Dylan drar upp tempot och har lagt munspelet åt sidan den här gången. Jag har kul de första gångerna jag lyssnar på skivan, men saknar spår som griper tag ordentligt. Avslutande "Sugar Baby" skulle kunna ha platsat på "Time Out Of Mind" och är en oerhört vacker betraktelse.
"Mississippi", som Sheryl Crow tidigare spelat in, imponerar också.

frida rosenström


Marxismen ger
musiken ryggrad

Punkrockarna i The (International) Noise Conspiracy vände Hultsfred ryggen i somras och åkte istället till Göteborg för att visa sitt missnöje mot eu. A New Morning, Changing Weather [Burning Heart Records] ger uttryck både för de övergrepp fredliga demonstranter kom att utsättas för och glädjen över en folklig mobilisering mot eu:s överhet. Med skivkonvolutet följer ett politiskt manifest och låttexterna omges av citat av till exempel Simone de Beauvoir och Majakovskij och tips på läsning av Chomsky, Orwell och Bourdieu. Musikaliskt sett har bandet breddat sin repertoar. Det ekar fortfarande av punk, garageskrammel och soul, men här finns även plats för jazzstick, som Jonas Kullhammar på saxofon i "New Empire Blues". Bandets starka marxistiska hållning ger musiken ryggrad. Fansen lär inte bli besvikna.

frida rosenström


Bo Kaspers kan
bättre än så här

Efter succén I Centrum 1998 väntade hela det skivlyssnade svenska folket på en uppföljare från Bo Kaspers Orkester. De hade presterat en platta som kom att gå till historien och hade tydligt markerat sin ställning inom svenskt musikliv.
Förväntningarna på den nästkommande plattan var stora - kanske för stora? I slutet av september kom Kaos [Sony] och visst är det kaos som uppstår, när lyssnaren besviket finner att skivan inte når upp till föregångarens höjder. Bo Kaspers har inte misslyckats, de har bara inte levt upp till förväntningarna.
Den tiospåriga plattan är som en avslappnad resa utan något direkt mål och utan någon spektakulär upplevelse. Låtarna liknar varandra och det är svårt att lägga någon av dem på minnet. Kanske beror tillbakagången från I Centrum på att den skivan helt enkelt var för bra för att kunna överträffas.
Eller också har gruppens storhet gjort att de faktiskt inte känt att de behövt lägga manken till.
Vi vet att Bo Kaspers kan bättre och ser redan fram emot att de kan visa det på nytt.

andreas k johansson