Hjärnbark i aktion.
Få se, få se, fribeloppsgränsen,
det är väl
det nån typ av världsrekord? Men vad?
Hjärnsläpp?
Tjata inte. Vi vet. Vi vet att det är olämpligt att dricka mäsk kvällen före tentan. Vi vet att det är ett etikettsbrott att göra i brallan under doktorspromoveringen. Och vi vet att man faktiskt borde rösta i kårvalet.
Vi vet dessutom att en högt respekterad vetenskapsman har kallat hjärnbarken den högst stående delen av nervsystemet, eftersom hjärnbarken "utgör det anatomiska underlaget" för våra högsta livsfunktioner: tänkandet, viljan och moralen.
Vi vet också att åren går och att nya rön i morgon kan göra gällande att vissa tanketrådar har sina rötter i trakterna av sätesmuskeln.
Vi vet med andra ord en hel del. Men trots allt finns det ett par svarta fläckar i vårt vetande. Det är fråga om mycket kniviga problem som ännu icke fått någon lösning.
Ett evigt mysterium att bita sina knogar blodiga över är frågan varför driftiga studenter som jobbar extra rimligtvis för att de behöver mer pengar inte får tjäna mer än en viss summa per termin.
Efter att den magiska gränsen överträtts inträder en finurlig straffsanktion som går ut på att studiemedlen börjar naggas i kanten.
Är tanken att man ska lära sig att arbete är meningslöst? En välment näsbränna i tider då man hur som helst inte kommer att få något fast jobb förrän en hop dinosaurier gått i pension?
Än märkligare ter sig fribeloppsgränsen, som den kallas, i ljuset av ett färskt regeringsförslag. Det ska bli svårare att få extra studielån vid utlandsstudier, heter det. De skärpta reglerna förväntas halvera antalet utlandsstuderande.
Den driftige och aldrig rådlösa studenten skulle i ett hypotetiskt exempel kunna tänka att va' fanken, då får jag väl på egen hand jobba ihop en rejäl hacka inför utlandsvistelsen.
Vilket vore ett visserligen gammaldags men dock hedervärt sätt att tackla problemet. Om det inte vore för mysteriet med fribeloppsgränsen, som nu anmäler sig med magiskt förlamande kraft.
Vilken blir då slutsatsen? Att rika föräldrar är en viktigare förutsättning för utlandsstudier än vetgirighet och utlandsintresse? Det låter en aning magstarkt. Eller är det så det är tänkt?
En annan gåta att idissla över är varför en student som gör bort sig, kanske genom att ta med en fusklapp på tentan efter långvarig sjukdom, kan stängas av i upp till en termin, medan en professor som skriver en lärd avhandling om varför det är bra att tortera invandrare, som sedan skiter i att hålla sina föreläsningar och slutligen avviker till Bahamas, mycket väl skulle kunna räkna med att få sin lön insatt på kontot flera månader efter försvinnandet.
Studenten, som främst sabbar för sig själv, kickas ut i kylan. Professorn, som sänker förtroendet för allt vad vetenskapande heter, lindas in i värmande snuttefilt.
Hur går rubbet ihop?
Se där några outredda mysterier att peka på i C-uppsatsens
avdelning "fortsatt forskning".
foto: vincent arvidsson