Lewis resa
per olov enquist
[norstedts]

Lewi Pethrus var en märklig figur. Under det kaotiska nittonhundratalet tycks de flesta idéer om samhället ha strömmat genom denna västgötagrabb: frikyrkligheten, arbetarklassens uppvaknande, kampen mot fattigdom och sedeslöshet, spänningen mellan folkrörelse och organisation, mellan världslig makt och idealism.
När PO Enqvist nu skriver om Lewi Pethrus, pingströrelsens skapare och portalfigur, är det därför samtidigt en bok om Sveriges moderna historia.
Händelserna kretsar kring Lewis relation till bundsförvanten Sven Lidman, som tillsammans med Pethrus kom att dominera pingströrelsen under mer än två decennier. Den brackige bohempoeten Lidman är Pethrus motsats. Och likt atomer snurrar de runt varandra, träffas, stöter bort varandra, och träffas igen, styrda av både världsliga och andliga krafter.
De omaka förkunnarna Lidman och Pethrus, som förenas i Kristus och långsamt förvandlas till makthungriga rivaler, ger boken en energi som varar genom dess sexhundra sidor. Det är ett skickligt hantverk.
Lewis Resa kan ses som en fortsättning på Musikanternas Uttåg (1978), där Enquist skildrar arbetarrörelsens mission i det fattiga västerbotten vid seklets början. Denna gång tecknar Enquist ledarnas historia. Som populärhistoria är boken en detaljrik och konfliktfylld skildring av "den andra" folkrörelsen.
Ändå är Lewis Resa inte det mästerverk jag hoppats på. Människan Lewi får stå tillbaka för imperiebyggaren Pethrus. Detsamma gäller bokens andra huvudkaraktär, som tycks plattas ut under trycket från den växande rörelsen.
Även om bokens briljanta passager är fler än dess longörer, ger den inget omvälvande intryck.
Och just detta har jag kommit att förvänta mig av PO Enquist.

jonas olofsson