Är ”vanligt folk” så här blåsta?

Brynebrinks
lena ackebo
[kartago]

Familjen Brynebrink bor i det lilla samhället Köttemo, någonstans i Sverige. De åker på prisfnatt på nya Trivsel-giganten och köper Happy Wife kakrör. Vid en första anblick är det skojigt att de refererar till pappa Berts historier om när det första Mac Donalds öppnade som att ”ungarna är intresserade av sin hembygdshistoria”. Varumärkena haglar, och gamla och nya marknadsföringsknep sväljs med bete, krok och flöte av de lallande konsumtionsidioterna i familjen Brynebrink. Höjden av lustighet är när dottern Beata visar sig gilla seriefiguren Nemi – själva symbolen för kvasirevolutionär småborgerlig idiotkultur.
Någonstans där sätter man skrattet i halsen. Är syftet med berättelsen att göra sig lustig över eller racka ned på ”vanligt folk”? Menar Ackebo att Brynebrinks är som folk är mest, och att folk i allmänhet är idioter som faller i alla konsumtionssamhällets fällor? Som blir tokiga av lycka när de får komma in på nya Ikeas invigning och köpa saker de inte behöver? Kanske rör det sig om någon avancerad form av ironi, i stil med att ”de intellektuella” alternativt ”marknaden” behandlar vanligt folk som idioter.
Precis när jag skakat av mig förvirringen och bestämt mig för att det här är en satir, och inte ett uttryck för folkförakt, tvärvänder historien. Plötsligt gör både dottern Beata och mamma Britt uppror mot ”den Brynebrinkska livsstilen”, som pappa Bert formulerar det, och förvirringen återvänder.

Bokens andra del upptas av Uppfinnar-Uffe, som är en relativt ny bekantskap i Ackebo-faunan. Uppfinnar-Uffe är minst lika förvirrande som Brynebrinks (är det fråga om en satir över 68-vänstern?), med den ytterligare nackdelen att det inte ens är särskilt lustigt.

Lena Ackebo har tydligen börjat gå på tomgång, och Brynebrinks är långt ifrån samma klass som hennes tidigare guldkorn Amen härregud och Hallå där! Läs dem istället.
lars-daniel öhman