William Gibsons senaste roman har ett omslag som ångar härligt av japansk kitsch och ser närmast ut som en nudelförpackning. Handlingen är också mycket riktigt förlagd till Japan, ett futuristiskt neo-Tokyo som återuppbyggts med hjälp av nano-teknologi efter en förödande jordbävning.

Framtidsvärlden i Idoru liknar den i Gibsons romantrilogi (Neuromancer, Count Zero och Mona Lisa Overdrive), men det finns så vitt jag kan se inga korsreferenser mellan böckerna, så Idoru är nog tänkt att utspela sig i en annan "alternativ framtid".

Handlingen kretsar kring rockstjärnan Lo/Rez och den uppståndelse han orsakar, när han tillkännager sina planer på att gifta sig med en japansk datorgenererad sångerska, en idoru.

Den futuristiska inramningen till trots är romanen uppbyggd enligt ett ganska standardiserat thrillerrecept. Historien berättas ur två alternerande synvinklar och varje avsnitt slutar med en spänningshöjande "cliffhanger". Eftersom perspektivet byts i varje kapitel så får man inte veta "vad som händer" förrän man läst igenom hela det mellanliggande kapitlet. Fast då stöter man förstås på en ny spänningspuckel och måste läsa ännu ett kapitel, och så vidare...

Det här kan tyckas vara ett ganska billigt sätt att fånga läsarnas uppmärksamhet på, men Gibson hanterar tekniken så skickligt att det blir näst intill omöjligt att lägga ifrån sig boken. Läsningen intensifieras och man blir fångad av berättelsen.

Något som känntecknar Gibsons alla böcker är hans karakteristiska språkbruk. Det tydligaste stildraget är de många långa och komplicerade omskrivningarna, som till exempel:

Det ormlika ärr som klöv hans ena ögonbryn slingrade sig upp på en ny koncentrationsnivå.

Det är visserligen ett målande och poetiskt uttryck, men också en tungrodd och otymplig mening som får läsflödet att stanna upp.

Fast det är klart, utan sådna meningar skulle väl Gibson inte längre vara Gibson. Och tempot i den här thrillern räcker ändå till.

Idoru
William Gibson

[Norstedts]