Så går en dag från vårt liv och
kommer aldrig åter
jonas gardell
[norstedts]

Så går en dag från vårt liv och kommer aldrig åter är det melankoliska namnet på Jonas Gardells senaste roman. Innehållet är lika dystert som titeln antyder, men som alltid hos Gardell, så går det att hitta undertoner av humor mitt i eländet. Man kan se boken som ett panorama över den mänskliga misär som ligger i att vara trettio år, inte ha åstadkommit något av värde och ha reducerat sitt liv till en kamp för att hitta det längsta bäst-före-datumet hos den lokale ica-handlaren. Gardell låter oss möta en handfull personer som alla målats in i ett hörn av livet: Henning, inlandsbon vars hela liv hänger på om hans nästa förnumstigt formulerade insändare skall komma med i den lokala morgontidningen, Håkan och Anna som lever i ett slentrianmässigt förhållande där all spänning och kärlek för länge sedan dött och Pia som har ångest över att hon är över trettio år och ännu inte har hittat någon att leva med. Alla är de för rädda och för trötta för att orka bryta sig loss från de bojor de smitt åt sig själva. I stället gör de sitt bästa för att släta över alla former av oro och konflikter i hopp om att döva den gnagande känslan av att något fundamentalt är fel. Som den Hollywood-programmerade läsare jag är upptäcker jag att jag hela tiden sitter och väntar på det lyckliga slutet - ögonblicket då huvudpersonerna skall bryta sig ur sina små skal och flaxa iväg mot himlen. Jag sitter och hoppas på att Gardell trots allt skall hitta någon slags hopp för oss här uppe i vårt kalla land. Men vad är det egentligen som säger att livet måste sluta lyckligt? Kanske är det inte mer sannolikt än att ett halvdussin postkassörskor i Råneå plötsligt bryter ut i stämstång. Gardell har i den här romanen samlat många små träffsäkra iakttagelser av det svenska samhället i allt sitt elände. Tyvärr räcker inte ramberättelsen riktigt till för att knyta ihop alla de enskilda observationerna till en sammanhängande helhet. I stället faller boken sönder i en samling anekdoter och blir därför en besvikelse.

niklas frykholm