|
|
|
[an error occurred while processing this directive]
- vecka 46
Tyck till direkt
Nätspecial
Nyheter
Kort om
Kultur
Å tredje sidan
|
|
|
|
Pughs maratonrock
håller hela vägen
Pugh Rogefeldt har släppt sin första skiva på åtta år och han har gett den det passande namnet Marathon [Warner], för i min värld har han alltid existerat någonstans i kulisserna. Ungefär som Lill-Babs, fast med en Stratocaster, som har hängt med sedan urminnes tider.
Men till skillnad från Lill-Babs så ger Pugh ut lyssningsbar musik och Marathon är riktigt bra, med bitande texter i låtar som "Barnatro" eller brandtalet för "En medelklass lågutbildad man". Marathon känns som en otroligt befriande rockplatta helt utan populistiska åthävor. Pugh visar att gammal gubbrock håller väldigt långt när den bygger på livserfarenhet.
Intressant men
ack så sexistiskt
Det finns mycket att säga om Ol' Dirty Bastards skiva N***A Please [Warner]. Till exempel att den är sexistisk, grov och brutal. Särskilt om man ser på titlar som "You don't wan't to fuck with me" och "I wan't Pussy". Artistens mamma tvättade nog aldrig de fula orden ur hans mun i barndomen och hans pappa sa nog aldrig ifrån om hur man talar om kvinnor.
Men musiken är också mycket präglad av den miljö som har skapat rapmusiken under de senaste åren.
Ser man skivan ur den aspekten så blir den en brutal provkarta över de åsikter och den frustration som präglat det afroamerikanska samhället. Då blir också Ol' Dirty Bastards skiva både intressant och begriplig.
Weeping Willows
svänger inte
Det är inte lätt att bli klok på Weeping Willows cd Endless night [Grand recordings/Virgin Records], för den pendlar mellan en intressant blandning av brittpop och svenskt vemod. Ibland lyser också influenser av Elvis Costello igenom på till exempel "I close my eyes" och i andra ballader.
Men vad som är ballad och inte är ibland svårt att säga och skivan lider av brist på tempo och sväng. Vissa låtar är faktiskt hopplöst odynamiska och fantastiskt sega. Dessutom lyckas Weeping Willows lägga till en hel del svulstiga grepp av fioler och pompösa arrangemang som känns rätt trista.
Det är synd eftersom det är ett begåvat gäng musiker i bandet och hade de arbetat mer varierat så hade Endless night kunnat lyfta sig några snäpp från godkänt till väl godkänt.
patrik boström
|
|
|
|
